Victor Hugo och hans strid med Napoleon III

VACKLANDE ÖFVERTYGELSE. 13 Hugo är i många fall osäker och vacklande under de år som följa. Han hade ägnat den gamla konungafamiljen sin oinskränkta hängifvenhet. Men hans öfvertygelse om konungadömet af Guds nåde ramlade tillsammans, i samma mån som hans stora förväntningar hade gäckats. På samma gång som han fortfarande med ett visst vemod blickar tillbaka på det gamla, hälsar han det nya med de gladaste förhoppningar. Med det nya konungadömet och dess representant står han sålunda att börja med ännu på god fot. Han är ännu ej republikan, han tviflar ännu på folkets förmåga af själfstyrelse, på samma gång som han dock börjar förstå och sympatisera med de små och tryckta i samhället. Han reflekterade öfver det inkonsekventa i att yrka frihet och framåtskridande på ett område, det literära, under det att man hyllade auktoriteten och stillaståendet på ett annat. Tvifvel och oro hemsöka honom och sätta sina spår i hans diktning, men hälst vänder han sig dock ännu bort från politiken. Strax efter 1830 är det därför fortfarande mäst konsten, som sysselsätter honom, och hans literära alstring är under 1830-talet synnerligen rik och storslagen. Under det att han fortfarande sände ut diktsamlingar och dramer, vände han sig nu också till romanen. Hans stora mästervärk inom detta område är Kyrkan Notre-Dame i Paris. Liksom han förut i diktsamlingen “Österlandet“ visat sig äga förmåga att i värs gifva en stark målning af orientens brokiga värld, så visar han nu i prosa en om möjligt ännu större kraft i uppfattningen och återgifvandet af medeltidens lif. Medeltiden var kär för romantikerna. Förgångna tider se alltid poetiska ut för eftervärlden. Och få perioder hafva haft en sådan mystisk kraft som medeltiden att sätta fantasien i rörelse. Där fanns känsla, tro, lidelse och äfventyr. Medeltiden var ett barnsagans underland, men ännu mycket större och grannare. Och ingen af romantikens skalder gjorde medeltiden så nästan förvirrande fantastisk som Hugo, på samma gång som han dock skänker en lefvande om ock förstorad bild af dess samhällstillstånd, dess seder, tro, lagar och civilisation. Det är det gamla Paris, som han låter oss se medeltidens Paris med dess labyrinter af trånga gator, dess torn och kyrkor och kloster, från hvilka tusen klockor -