Victor Hugo och hans strid med Napoleon III

14 VICTOR HUGO. fylia luften med sin malmklang. Hvilken rörelse på dessa gator! Hvilket förvirrat larm från denna brokiga hop af doktorer och studenter, som tala olika tungomål och sjunga sina latinska visor, af borgare och knektar, af glädjeflickor, tiggare, zigenare och banditer. Och som medelpunkten i allt detta står den väldiga domkyrkan, den heliga jungfruns kyrka, sträckande sina två tvärskurna torn mot himmelen och skymmande dagens ljus för de små kojorna rundt omkring. Den är en hel värld för sig med hundratals helgonbilder och krälande stenodjur, själf ett förstenat vidunder med tusende utväxter och rufvande på hemligheter, som seklerna grubbla öfver. Den gigantiska kraft, med hvilken Hugo förstod att sålunda göra medeltidens byggnadskonst lefvande och njutbar för samtiden, kom också på ett annat sätt dessa minnesmärken till godo. Han och andra af hans krets hade nitiskt uppträdt mot medeltidsmonumentens vanställande och förstöring. Hugo yrkade på en lag, som skulle skydda dessa byggnadsvärk ej blott mot den likgiltighet, som lät dem förfalla utan ock mot restaurerande arkitekters oförstånd, en lag “för det oersättligas och förgångnas sak, näst framtidens sak det heligaste ett folk äger“. Men bättre än någon lag värkade härför hans roman om kyrkan Notre-Dame i Paris. Huru nästan obegränsad Hugos poetiska alstringskraft var vid denna tid, bevisas bland annat däraf, att han samma år som den nu berörda romanen utgaf ännu två stora värk: dramat Marion de Lorme och diktsamlingen Höstbladen. Dessa sistnämda poesier äro återigen så olika hans föregående som möjligt. Fastän hans blick så ofta spejade ut öfver poesiens stora marker, glömde han ej den lilla blomstertäppan vid hemmets fönster. All familjelifvets lycka kände han, såsom make och som fader. Och så innehålla dessa höstblad, såsom han säger, “icke en larmande poesi utan lugna, fridsamma värser sådana som hela världen diktar och drömmer, värser om familjen, den husliga härden, det enskilda lifvet, själens innersta“. De innehålla minnen från hans barndom och från hans kära döda. Han besjunger sin hustru, den unga modern, och han är den förste store skald, som blir barnets inspirerade sångare: