Victor Hugo och hans strid med Napoleon III

BEUNDRAN FÖR NAPOLEON. 15 När barnet kommer in, blir jubel utan gränser uti familjens krets. Dess ljufva blick, som glänser, ger äfven alla andras glans. Hvar panna klarnar upp, en fårad mäst kanhända, när barnet visar sig, som ljus kring sig kan tända med oskuld bakom ögats frans. Tidens oro, politiken och de stora frågorna intaga i dessa sånger föga plats, men däremot fylla de nästan helt och hållet den kort efteråt utkommande diktsamlingen Skymningssångerna. “I denna bok,“ heter det i företalet, “återfinnas alla de motsatser af tvifvel och tro, af dag och natt, af mörker och ljus, som finnas i allt hvad vi se och tänka under detta tidevarf, i vår statslära, i våra religiösa åsikter, i vårt hemlif och i den historia, som vi lära oss och som vi själfva äro med att skapa.“ Namnet fick diktsamlingen däraf, att den tid, då den kom till, föreföll skalden såsom en skymningsstund, under hvilken allt är oklart, och hvari han själf famlar och letar efter den rätta vägen. Han vet ej ens, om denna skymning är början till den stora natten eller till den stora dagen, men Hugos i grunden mycket sunda och optimistiska natur låter honom dock slutligen hoppas, att skymningsstunden är en morgongryning, att det är en ny och bättre tid, som nalkas, med hänförelse för naturen och för kärleken, med rättvisa och barmhärtighet och tro på någonting, som ligger bortom det smärtefyllda jordelifvet. I ett afseende markera dessa dikter en förändrad ståndpunkt, nämligen i förhållande till minnet af Napoleon den store. Såsom ofvan nämts, var Victor Hugo ursprungligen en fiende till Napoleon, hvilket sammanhänger med den kärlek den unge rojalisten hyste till den gamla konungafamiljen. Redan innan denna familj störtats 1830, hade dock Hugo redan gripits af andra stämningar. Napoleons hjältegloria kunde ej i längden annat än tjusa den franska nationen, som alltid varit synnerligen svag för den krigiska glansen. Och Victor Hugo erinrade sig en vacker dag, att han dock var son till en af Napoleons generaler. Redan 1830 hade han om Napoleon yttrat sig på följande sätt i ett tal: “Då, mina herrar, fanns storhet! Käjsardömet var utan tvifvel genom sin styrelse och förvaltning en tid af outhärdligt tyranni, men vår frihet blef betalad med ära.