Victor Hugo och hans strid med Napoleon III

HUGO UNDER 1840-TALET. 17 vara den förste väktaren vid idealernas heliga eldar. Det har kommit något profetiskt öfver honom, han vill bli beundrad och tillbedd på afstånd. Och detta karaktärsdrag fortfar han att äga till sitt lifs slut, och det antar på hans ålderdom ännu grandiosare former. Han ville dessutom äfven i rent yttre och socialt afseende komma upp till tinnarna. Han framställde sig tvänne gånger förgäfves som kandidat till en plats i franska akademien, och han blef med knapp nöd invald den tredje gången (1841). Han efterträdde en obetydlig värsmakare, och i det tal han höll till dennes minne fick han tillfälle att förhärliga käjsardömet och prisa dess militäriska framgångar. Men trots detta fortfor han att stå på den bästa fot med konungen, och Ludvig Filips vänskap förskaffade honom 1845 en plats i pärskammaren. *) Samma kungliga bref, som gaf honom den fina titeln “pär af Frankrike“ stadfäste också en förut något tvifvelaktig värdighet af “vicomte“. Såsom talare i det aristokratiska öfverhuset uppträdde han till förmån för det olyckliga Polens sak, utan att dock våga yrka på annat än moraliskt bistånd. Mera anmärkningsvärdt är, att han gjorde sig till tolk för den landsförvista Napoleonska familjens ansökan att få återvända till Frankrike. Och om han möjligen befordrat denna sak, så är det märkligt, att han, i detta fall slagen med blindhet, förde tillbaka till Frankrike den släkt, hvars förnämste man snart nog skulle bli Hugos värste fiende och som återtjänst skänka honom en tjuguårig landsflykt. Under denna hans tid i pärskammaren förefaller det, som om han så vidt möjligt sökte jämka sina åsikter efter regeringens, och det tyckes nästan, att de liberala idéer, hvilka hade börjat få insteg hos Hugo omkring 1830, voro på väg att försvinna. Samtidigt aftager hans poetiska alstringskraft, hvartill också en sorglig händelse i hans familj bidrog. Hans älsta dotter, som var nitton år gammal och gift sedan ett halft år tillbaka, omkom genom drunkning, och hennes man, som förgäfves sökte rädda henne, följde henne i döden. Detta slag träffade den familjekäre Hugo på det allra smärtsammaste sätt. Det var den första stora sorg han haft, och den blef ej utan inflytande på hans lifsåskådning. Att börja med känner han sig *) Motsvarande en första kammare. 2. Verdandis småskrifter. 90. --