Victor Hugo och hans strid med Napoleon III

18 VICTOR HUGO. upprorisk mot lifvets grymhet; naturen är ej så skön som förr utan kall och fruktansvärd, men han återvänder dock slutligen till tron på att det ändock måste finnas en mening i och ett ändamål med alla våra olyckor. Men Victor Hugo väcktes snart upp till nytt lif genom de stora tilldragelser, som året 1848 medförde. Det var detta år, som den s. k. februarirevolutionen sopade bort Ludvig Filips konungadöme. Den ledande borgarklassens egoism och småaktiga inträssen hade alstrat ett allmänt missnöje. De politiska rättigheterna hade varit allt för knappt tillmätta för folkets bredare lager, och de styrandes motstånd mot de orepresenterades kraf medförde republikens återinförande. Men de sociala förbättringar, som den stora mängden i sin otålighet väntat såsom en omedelbar följd, uteblefvo fortfarande. Den parisiska arbetar världen reste sig då äfven mot den nya republikanska styrelsen, och först efter fyra dagars hårdnackade barrikadstrider kunde detta uppror kväfvas i blod. Emellertid hade pärskammaren försvunnit med konungadömet och därmed hade också Hugo stigit ned ifrån den ställning han intagit i det politiska lifvet. Samtidigt hade en annan skald, Lamartine, nått upp till värdigheten af chef för den nya regeringen under mycket stor tillslutning från hans landsmäns sida. Denna Lamartines regering blef visserligen ej långvarig, men det synes, som om Hugos äregirighet blifvit väckt genom hans skaldebroders framgång, och han ställer därför upp sig som kandidat vid valen till den nya nationalförsamlingen. Denna skulle bestå af nio hundra medlemmar. I ett bref till valmännen yttrade han: “Om jag ej blir vald, skall jag tacka himmelen, att det finnes i mitt land nio hundra medborgare bättre än jag“. Victor Hugo fick denna anledning till tacksamhet, ty han blef ej vald, men kom likväl sedermera in vid ett följande fyllnadsval. På samma gång som Hugo valdes också Napoleon Bonaparte, Napoleon I:s brorson, till folkombud. Det var det första steget på väg till käjsarkronan, och det andra kom snart efter. Ännu samma år 1848 var Napoleon republikens president, och bland dem, som understödde hans val, var äfven Hugo. Men den reaktionära anda, som nu med ens fick öfverhand ej blott inom Napoleons regering utan också i lagstiftande församlingen, åstadkom ändtligen en afgjord