Victor Hugo och hans strid med Napoleon III

“NAPOLEON DEN LILLE.“ 66 25 nande och upphäfvande af dödsstraffet, så lät det i det arma enfaldiga högerfolkets öron som: vi ärna dränka allt i eld och blod, och ursinnigt knöto de beskedliga människorna näfven åt talaren. Efter ett tal, hvari ej annat kommit i fråga än frihet, allmän fred, välstånd genom arbete, enighet och framåtskridande, såg man detta slags representanter uppstå helt bleka. De tycktes icke vara rätt vissa på, om de icke redan blifvit halshuggna och skyndade att leta efter sina hattar för att probera om de hade sina hufvud i behåll. Dessa stackars förskräckta köpslogo icke om sin tillgifvenhet för regeringen af den 2 december. Det är för dem man särskilt uppfunnit talesättet: ’Louis Napoleon har räddat samhället!“ Och dessa evinnerliga prefekter, dessa evinnerliga märer, dessa evinnerliga borgmästare och rådmän i forntida stil, dessa evinnerliga talare inför den uppgående solen eller det nytända talgljuset, som dagen efter segern inställa sig hos segervinnaren, triumfatorn, herrn i huset, hos den ene efter den andre, hos h. maj:t Napoleon den store, hos h. maj:t Ludvig XVIII, hos h. maj:t Alexander I, hos h. maj:t Karl X, hos h. maj:t Ludvig Filip, hos medborgaren Lamartine, hos medborgaren Cavaignac), hos nådig herrn prinsen-presidenten, blyga, leende och rökelsedoftande som nyutspruckna blomster, frambärande på förgyllda silfverfat stadens nycklar och på sina underdåniga anleten nycklarna till sitt eget samvete. Men de enfaldige det är en gammal sak de enfaldige hafva alltid ingått som hufvudbeståndsdel i alla slags samhällsinstitutioner; och för så vidt det beträffar prefekter och borgmästare, så vidt det rörer dessa dyrkare af alla nya härligheter, så har man i alla tider skådat dem lika proppade med nyfödd lycksalighet och platthet. Dock, görom rättvisa åt decemberstyrelsen. Den äger icke på sin sida endast detta slags partigängare, det har anhängare och kreatur, som ingen annan haft; den har frambrakt utmärktheter, som äro splitter nya. “Nå? - Nationerna känna aldrig fullständigt sitt förråd på ömkligheter. Det fordras välfningar af ifrågavarande slag, dyliką husauktioner för att få fram dem i dagsljuset. Då häpnar folket öfver denna nya sort dammgömmor. Det är värkligen ett skådespel att se på. Den som hade Bicètre och Roquette (Marstrand och Långholmen) i kikaren, vaknar såsom general. “Ni känner väl den där karlen ?“ “Ja.“ Han är väl på straffarbete!“ “Nej, han är minister!“ I medelpunkten står mannen, mannen som vi nämt, den försåtlige, olycksdigre, som anfaller civilisationen för att komma till väldet, som uppletar jag vet icke hvad för slags vildmän, som utspanar de ännu kannibaliska sidorna hos knekten och bonden; som söker framgångens medel hos den råa egennyttan, de otyglade begären, den retade afundsjukan, den väckta roflystnaden; som deporterar, landsförvisar, förjagar, bannlyser, plundrar; mannen med de tvungna åthäfvorna, den glasartade blicken, han som vandrar tankspridd fram bland rysligheterna likt en mordlysten sömngångare... Betraktom med en blick denna styrelse och dess värk. Hvem *) Bägge de sistnämda stodo någon tid i spetsen för den republikanska regeringen.