Victor Hugo och hans strid med Napoleon III

24 VICTOR HUGO. honom i vägen dit, likaså lagen, förnuftet, hedern, mänskligheten. Hvad mer? Han går ändå . . . Att låtsa sig vara död, det är hans konst. Han förblifver stum och orörlig, med blicken åt ett annat håll än dit han syftar, ända tills det passande ögonblicket är inne. Då vänder han om hufvudet och faller öfver sitt rof. Hans statskonst är en oväntad, öfverraskande omsvängning med pistolen i hand, som tjufven om natten. Anda dittills ger han det minsta möjliga tecken till lif... Emellertid bryter Louis Bonaparte tystnaden ibland. Då talar han icke, han ljuger. Denna människa ljuger, liksom andra människor andas. När han låter förstå en hederlig afsikt, så tag Er till vara! När han försäkrar, så akta Er! Men svär han en ed så bäfva!... - - Vid sina företag har han behof af hjälpare och medarbetare; han behöfver hvad han själf kallar “männniskor“. Den gamle filosofen Diogenes sökte sådana med en lykta i handen, Bonaparte söker dem med en bankosedel. Han hittar dem. . . Hans anhängare han har sådana förlikna honom gärna vid hans farbror, den förste Bonaparte. De säga: ’Den ene uppträdde den 18 brumaire *), den andre uppträdde den 2 december; bägge voro ärelystna’. Men den förre Bonaparte ville återupprätta det västerländska käjsardömet, göra Europa till sin vasall, behärska dess fasta land genom sin makt och blända det genom sin storhet, själf intaga en tron och anvisa taburetter åt konungar, vara en världsbehärskare, kort sagt. Han var det. Den senare Bonaparte vill hafva vackra hästar och vackra flickor, kallas ’nådig herre och lefva kräsligt. Bägge voro ärelystna; jämförelsen är träffande.“ I afdelningen “Styrelsen“ kommer Hugo att tala om dem, som voro det nya systemets anhängare och redskap: - - “Hvilka äro de, som trängas omkring inrättningen? Hjärtat vill brista, när man tänker därpå. Ack, dessa styrande i dag! Vi de för närvarande landsförvista erinra oss, när de voro folkets representanter, icke längre sedan än ett år, huru de kommo och gingo i nationalförsamlingens trappor med högburet hufvud, med min af att vara oberoende och ett visst utseende af själfständighet. Hvilken stolthet, hvilken tillförsikt! Huru man slog handen mot hjärtat och ropade: lefve republiken! Om någon ’terrorist’, någon ’röd’, någon ’demagog’ vågade häntyda på den uppgjorda statsvälfningen, det före slagna käjsardömet, huru utskreks han icke som förtalare! Käjsardömet skulle blifva som smuts och blod, och de kunde aldrig fläcka sina händer därmed. Se på dem nu såsom senatorer, statsråd, ministrar dekorerade, galonerade, broderade! Uslingar! Tvätten händerna först, innan ni låten brodera uppslagen! - Ett slags folk ha kommit i massa för att gifva sin hyllning. Det är de enfaldiga; de utgöra just den pålitliga delen af lagstiftande kåren... När någon af vänsterns talare sade: vi önska krigets försvin- *) Den franska revolutionen hade infört en ny tidräkning och gifvit månaderna nya namn: 18 brumaire (läs: brymä’r) var den 9 nov. 1799.