Victor Hugo och hans strid med Napoleon III

LANDSFLYKT. 23 “NAPOLEON DEN LILLE.“ på tio år. Och så återstod det endast att antaga käjsartiteln, hvilket skedde på årsdagen af statsvälfningen den 2 december. Victor Hugo var sålunda i landsflykt. Om denna helt naturligt måste kännas tung nog, så värkade det dock äfven upplifvande på skalden att känna sig såsom representant för den förföljda rätten. Med oböjlig energi upptager han genast från första början sin rasande och oblidkeliga strid mot förrädaren, en strid, som kom att vara i nära tjugu år. Knappt kommen inom dörren i sin anspråkslösa bostad i Bryssel började han sitt arbete “Historien om ett brott“, som dock ej utgafs förr än 25 år efteråt. Men omedelbart efter afslutandet af detta arbete, hvarmed han förmodligen ej själf varit fullt belåten, började han ett nytt: Napoleon den lille, som offentliggjordes i Bryssel 1852. Denna bok är beundransvärd, kanske icke såsom historia, men såsom en mördande satir. Hvarje rad lefver och skälfver af den passion, som inspirerar författaren. Han hämnas, men i sin hämd känner han sig såsom den straffande rättvisan själf. Skriften har nio afdelningar, af hvilka den första, som kallas “Mannen“, utgör Napoleons karaktäristik, hvarur några spridda drag må meddelas: “Louis Bonaparte är en man af medelmåttig längd, kall, blek, trög och ser ut att icke vara riktigt vaken. Han har utgifvit en mycket värderad afhandling om artilleriet, och han känner handgreppen med kanonerna grundligt. Han sitter väl till häst. Hans uttal har en lindrig brytning på tyska. Hvad han kan vara såsom komediant har han ådagalagt. Han bär tjocka mustascher, hvilka dölja hans leende, hans blick synes slocknad. Bedömer man honom utan afseende på hvad han kallar sina “nödvändiga åtgärder“ eller hans storvärk, så är det en hvardaglig, barnslig, teatralisk och fåfäng person. De som blifva inbjudna till honom på hans slott sommartiden, erhålla jämte bjudningskortet befallning att medföra en morgondräkt och en aftondräkt. Han tycker om ståten, skrytet, prålet, plymerna, broderiet, bjäfset, stora ord, stora titlar, det som klingar, det som lyser, all maktens grannlåt. I sin egenskap af frände till Napoleon I kläder han sig som general. Han bryr sig icke om, att han blir föraktad, han är belåten med vördnadens sken. Före den 2 december lät man som oftast förstå, att Louis Bonaparte vore ett dumhufvud. Man bedrog sig. Utan tvifvel är denna hjärna oredig, denna hjärna har sina tomrum, men här och där kan man urskilja åtskilliga tankar, som hänga ihop. Louis Bonaparte behärskas väl af en vurm, men en vurm är icke detsamma som dumhet. Han vet hvad han vill och går oförtrutet till målet. Rättvisan står