Hvar 8 dag – Årg. 1 (1899/1900)

FORE VIGSELN.

SKIZZ.

\J agn efter vagn rullar fram till det grefliga pa-* latset. Portvakten, den gamle trotjänaren, slår upp portalen och för hvarje gång biir hans bugning allt djupare, tills slutligen hans näsa vördnads-fullt vidrör marken. »Ju senare på aftonen, desto finare gäster» — det tycks slå in här.

»Hos oss umgås endast den högsta aristokratien, en baron är knappast någonting», låter han sedan betjäningen veta, »och vår brudgum är till och med prins».

»Men bruden är bara grefvinna», fnittrar med ett föraktligt grin kammarjungfrun, hvars dagar i det grefliga huset äro räknade.

»Så få vi också snart ärfva millioner», svarar prinsens betjänt och lämnar dem med en stolt knyck på nacken.

Han har sina allvarsamma plikter att uppfjdla och är i högsta grad medveten om sin ställning.

Däruppe i gemaken är det redan mycket lifligt. Alla gästerna ha anländt och man väntar blott på brudparet, för att begifva sig till kyrkan. Ögat bländas af de praktfulla toaletterna, gnistrande diamanter och lysande uniformer. Men undet den skenbart lifliga konversationen kastas otåliga och förstulna blickar mot den dörr, från hvilken brudparet skall träda in. Man väntar och väntar. Man blir otålig. Elaka yttranden låta ej vänta på sig.

I sitt rum står den bleka bruden i full bröllopsdräkt med den härliga, doftande buketten i handen. Hon har skickat ut alla andra och bedt att få vara för sig själf blott ännu ett par minuter.

Sakta stänger hon dörren, öppnar ett litet skrin och tar fram ett porträtt, hvilket hon betraktar så stilla och andaktsfullt som ville hon för evigt inpränta dess drag i sitt minne.

Aren rulla tillbaka. . . hon ser sig åter vid sjutton år . . . hon hör åter honom, hvilkens bild det är, svära henne evig tro och hon tror sig än en gång känna sitt hjärta slå af oändlig lycka . . . Hela världen hade legat för henne som ett paradis, tills döden tog hennes älskade.

Från den stunden var hon likgiltig för allt. Hon åt, drack, promenerade, konverserade — gjorde allt mekaniskt. Så hade hon också helt mekaniskt, efter kort öfverläggning med sig själf, sagt ja till den unge prinsen, för att göra sin far till viljes. Man beskref honom som en älskvärd person och angenäm sällskapsmänniska, han var af gammal adel och tillhörde en af landets mest ansedda släkten. Att han kanske lefvat undan en smula hade ingenting att betyda, och hans skulder utgjorde ej heller något hinder. Den unga grefvinnan var rik, mycket rik.

Med en djup suck sliter den unga bruden sina blickar från porträttet och lägger det med dröjande hand tillbaka.

Hennes ansikte får ett eftertänksamt uttryck. Hon kommer plötsligt att erinra sig de rykten hon hört både yttras högt och hviskas om honom, som i dag skall blifva hennes make och hvilka rykten hon icke skänkt det allra minsta intresse, lika litet som honom själf.

Det påstås, att han älskar en annan, en fattig flicka af lägre börd, och för denna böjelse skall han ha blifvit offer just när han knappt såg sig någon utväg att reda upp sina skulder. På knä hade han bönfallit sin far om att betala dessa och att hjälpa

honom att bli en annan människa. Men den gamle ädlingen hade icke låtit beveka sig. I sin förtvif-lan grep sonen till revolvern, sedan han förut sändt sin älskade ett afskedsbref. Detta hade hon dock mottagit så tidigt, att hon hann hindra honom att fullborda sitt uppsåt.

Hon hade bönfallit honom att gifta sig med en rik flicka, att taga en brud som anstode hans börd och rang. Hellre det än att se honom död. Hvart hon sedan tagit vägen, om de sedan träffats, visste bruden icke.

Hon hade alldeles gått upp i hågkomsten af den döde och gifvit sin egen smärta riklig näring, utan att besinna att äfven han, hvars maka hon skulle blifva, kunde bära på ett lidande, att äktenskapet ålade henne plikter gentemot honom. Som en blixt blef medvetandet härom klart för henne, och hos henne vaknade ett djupt medlidande för den tillkommande.

Den stora spegeln återkastade hennes bild som hon stod där i bröllopsdräkt, slöja och krona. Öf-ver ansiktet hvilade ett vekt drag, som föreföll henne själf främmande. Om några minuter skulle hon svära honom evig trohet, hvars själslif var henne alldeles obekant och som ej heller visste det ringaste om henne. Konvenansen skulle länka dem tillsammans för ett helt långt lif, främmande och likgiltiga för hvarandra skulle de följas åt genom detsamma.

»Nej, nej!» ropade hon högt. »Jag vill inte, jag vill inte, ännu är det tid att ändra det.»

Hon ringde häftigt på klockan och bad om ett ögonblicks samtal med prinsen.

Med en allvarlig, tveksam min, som förrådde en viss förvåning, står han om några minuter inför henne. Han trycker vördnadsfullt en kyss på hennes hand och betraktar nästan med öfverraskning den vackra kvinnan. Aldrig hade han så sett denna goda varma blick i hennes öga eller lagt märke till denna mjuka hy, hvars lätta blekhet var förtjusande.

Den unga grefvinnan mönstrar också prinsen. Hon observerar det drag af melankoli som lagt sig kring hans mun och på ett sällsamt sätt kontrasterar med den vackra, kraftiga figuren.

»Jag har bedt er komma hit», börjar hon och hennes röst förefaller helt beslöjad, »emedan jag icke ville träda fram för altaret vid er sida, utan att känna till något om er, om hvad som rör sig i ert inre».

»Just nu», svarar prinsen, »nu strax före vigseln, när bröllopsgästerna förgås af otålighet?»

»Ja ni har rätt», säger den unga bruden och sänker blicken, ögonblicket är illa valdt, men jag vill endast göra er en fråga.»

»Jag känner till ert förflutna», fortsätter hon. »Jag vet att ni har lidit och jag ville nu blott höra om ni ännu i era tankar dväljes hos henne, som ni älskat. Dessförrinnan vill jäg dock gifva er några upplysningar om mitt själslif. Döden tog ifrån mig min kärlek, och sedan dess har jag, utan intresse eller deltagande för något eller någon, i egoistisk förblindelse endast rufvat på min sorg. Utan att vidare tänka på saken uppfyllde jag min faders önskan och blef er brud. Men just som jag för sista gången tog fram bilden af min hädangångna kärlek, fick jag klart för mig att äfven vi båda ha plikter mot hvarandra, och måste taga så stor hänsyn till hyar-