Sida 159
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
andra som möjligt Och nu ber jag er, innan vi hunnit vigas vid hvarandra, först ge mig ett svar på min fråga.»
Hon lyfte åter upp blicken och såg prinsen stå dödsblek framför henne.
»Samma öde», sade han med darrande röst, »binder oss båda samman. Hon, som jag älskat, som räddade mitt lif, äfven hon är död.»
Ett ögonblicks djup tystnad och deras blickar möttes. I hennes ögon läste han en varm bön och ett djupt vemod. Hon räckte honom handen och han tryckte den innerligt.
»Var öfvertygad», fortsatte han, »att jag stode icke här som en rik arftagerskas tillkommande, om ej den obeveklige liemannen ryckt henne från mig! Men sedan frågade jag icke efter någonting. Helt apatiskt har jag framsläpat mina dagar, och den förebråelse ni gjorde er, att endast ha tänkt på den egna smärtan, träffar lika mycket mig. Jag har hittills i er blott sett den rika bruden och min själ har hela tiden haft hemliga möten med den hädangångna. Att jag hade plikter mot en lef-vande, mot ett väsen med själ och hjärta — därpå har jag icke tänkt, och att något rör sig i ert inre det har jag först nu fått veta. Förlåt mig och tack för dessa minuter. Nu tackar jag med ord, men jag hoppas under vårt kommande samlif blifva i stånd att visa er att ni icke valt en ovärdig.
Låt oss hålla minnet af de hädangångna högt, och kanske skall ur den stora smärta, som vi hafva gemensam, en gemensam lycka spira upp.»
Grefvinnan såg på honom med fuktigt glänsande ögon.
»Det är orätt», sade hon, »att glömma de döda för de lefvande. Hågkomsten af den lycka vi en gång i lifvet fått njuta stannar som en oantastlig egendom i vårt sinne, förklarad och förskönad af tiden. Men plikterna mot de lefvande äro stora och skola så uppfattas. Därför tackar jag er för ert förtroende och jag hoppas att jag skall lyckas vara icke blott en rik utan äfven en god hustru åt er. Ja, jag tror mig känna att den lilla lyckan en gång skall växa till en stor.
Djupt rörd böjde han sig ned och tryckte en kyss på hennes panna.
Därpå bjöd han henne armen.
»Låt oss gå ned, bröllopsgästerna vänta», sade han. »Vi äro redan vigda utan ceremonier, ty dessa minuter före vigseln äro för oss heligare och betydelsefullare än hvad vi nu begifva oss till — utan bäfvan eller tvekan, glada och hoppfulla väntande på lyckan.»
Med strålande ögon såg hon upp till honom och lade ömt och förtroendefullt sin arm i hans.
Violet.
PRESIDENT KRUGER HÅLLER REVY.
Efter en fotografi.
Källa: Project Runeberg ·