Sida 172
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
VILHELM STENHAMMAR.
Få svenska musici — om ens någon — torde vid så unga år ha nått den berömmelse och den popularitet, som kommit Vilhelm Stenhammar till del både här hemma och utomlands. Och detta oaktadt Stenhammar i sin alstring hvarken lägger an på popularitet eller lättfattlighet, utan det fastmera genom densamma ofta går ett drag af grubbel och tungsinthet, som gör det rätt svårt för den ej särskildt musikbildade och musikaliskt anlagde att intränga i dess verkliga väsen.
Men det finns tvänne drag hos Stenhammars konst, som till fullo motivera det stora renommé, han uppnått: dels det genomgående konstnärligt musikaliskt äkta i hans personlighet och framställning och dels det drag af lika omisskännligt äkta, nordisk svenskhet, som ock går genom hans diktning. Hör honom exempelvis spela pianostämman i Brahms’ stora kvintett eller sjung hans »Sju sånger» ur »Ensamhetens tankar» — och du skall ej kunna undgå att finna de nyssnämda egenskaperna, hvilka väl ock just äro grunden till hans konst-närsrykte. Ty det är dock det äkta och det nationella, som skapa konstnären af rang.
Karl Vilhelm Eugen Stenhammar är född i Stockholm den 7 februari 1871, och tillhör en inom vårt svenska musiklif stora och kända traditioner ägande släkt. Efter studier vid Nya Elementarskolan ägnade han sig helt åt musiken, idkade pianospel för Richard Anderson, harmoni, kontrapunkt och komposition för Dente, Hallén, Heintze, H. Barth i Berlin m. fl. Organistexamen aflade han 1890.
Då Vilhelm Stenhammars offentliga musikaliska verksamhet infaller under allra sistförflutna åren, torde knappast något närmare ingående på densamma här vara nödigt, det har naturligtvis ej häller varit afsedt. Vi inskränka oss till att nämna, att han sedan 1897 anfört Filharmoniska sällskapet i Stockholm, att han är en af de »stadiga» i Aulinska kvartetten och att han f. n. proftjänstgör som kapellmästare vid K. operan. Af hans kompositioner nämna vi ur minnet de två ton dramerna »Gildet paa Solhaug» och »Tirfing», körverken »Snöfrid», »I Rosengården», balladen »Flores och Blanzeflor», den präktiga pianokonserten, en mängd sånger, pianostycken m. m.
Vi bringa (sid. 169) en bild ur »Gildet paa Solhaug» från dess uppförande i våras å hofteatern i Stuttgart. Det är ett djärft tilltag af en ung musiker att skrifva musik till ett Ibsendrama in extenso, och än märkligare är, att verket först antages till uppförande i Tyskland. Att Stenhammar dock lyckats i sin vanskliga uppgift, därom vittna den allmänt lofordande tyska kritiken och den betydliga succés, som kom stycket till del vid uppförandet. Musiken är hållen i Wagnersk stil, utan att kompositören likväl någonsin uppgifver sin egen personlighet.
Vilhelm Stenhammar är nu i sin mannaålders fulla kraft. Vi hoppas och äro öfvertygade om, att de förhoppningar, som allmänt äro fästade vid den genialiske konstnären, efter de vackra löften han redan gifvit, tillfullo skola gå i uppfyllelse.
Vi stå i förbindelse till »Btihne und Welt» för reproduktionen. T. v. T.
HUGO ALFYÉN.
En af våra yngre svenska musici, som under de senaste åren gjort sig mycket fördelaktigt bemärkt, är violinisten-kompositören, numera medlemmen af k. hofka-pellet Hugo Alfvén, hvars öppna och tilltalande drag vi här återgifva. Hr Alfvén, har genomgått konservatoriet i Stockholm och flere gånger erhållit musikstipendier — senast ett reseanslag.
Af den begåfvade komponistens arbeten är främst att nämna hans uppseendeväckande andra symfoni, hvilken första gången uppfördes i Stockholm i våras och hvaraf det gafs en repris å symfonikonserten på K. Teatern den 21 i förra måden. Denna symfoni har af såväl publik som kritik mottagits med formliga ovationer. Den kommer ock utan tvifvel att föra sin skapares namn ut i världen, ty den är ett mästerverk — ett mä-
sterverk af svensk konst, hvaröfver vi med skäi kunna vara stolta. Af allt att döma kan den svenska tonkonsten vänta sig mycket af Hugo Alf-véns begåfning.
En kritiker säger om den berömda D-dur-sym-fonien:
»Alfvén besitter den stora och ovanliga förmågan att kunna dölja sin lärdom; man märker hela tiden, att man vandrar på fast mark, äfven då komponisten djärft seglar in bland kontrapunktikens allra farligaste uddar och skär, men symfonien är fri från all schablon, frisk och lefvande. Den ungdomliga tonsättaren går ej ur vägen för starka effekter, men allt kommer så naturligt och äkta, att han genast öfvertygar oss, att äfven i klassiskt byggda symfonier så ovanliga och naturalistiska instrument som bäcken eller tallrikar höra till stilen.»
Källa: Project Runeberg ·