Sida 173
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
ETT MÖTE.
För HVAR 8 DAG af Karin Gran.
*Och jag binder af hedens rödaste ljung Ett tack för allt, hvad du varit,
Min ögons ljus och mitt hjertas kung I sommardagar som farit —.*
(Dan. Fallström.)
I—I afvet kom brusande inöfver, som ville det storma in och taga med sig bort allt hvad det nådde. Men klipporna stodo trogen vakt, skummet yrde hvitt omkring utan att kunna rubba dem! Längst ute, där skummet vräkte som vildast, syntes två gestalter, som slagit sig ned i lä af ett ofantligt klippblock. Doktor Harald Wide såg forskande upp i sin följeslagerskas ansikte:
»Du har ändå kommit hit igen!»
Hon log ett halft vemodigt leende.
»Ja, man drifves ibland oemotsåndligt mot de platser, där man tillbragt glada, lyckliga dagar. Och när nu tåget gjorde mig den speciella tjänsten, att urspåra just här, så kunde jag ej underlåta den lilla promenaden hit ned med många tankar på doktor Wide, men utan en aning om, att jag skulle kunna träffa dig här».
»Jag säger som du, att man ofta söker de platser, där man tillbragt sina lyckligaste dagar! Ellen, jag har knogat igenom hvarenda sommar här sedan dess och de sista åren bott här som provinsialläkare. Det ger så mycket att göra, ser du!»
Hon såg på honom.
»Och du tänker stanna här, du?»
»Ja, det är så bekvämt att vara på samma ställe vinter och sommar, och jag trifs här».
»Men din fru?»
»Jaså, Ebba, ja hon är belåten med hvad jag bestämmer, och när hon har mig och barnen begär hon ej mer. Ellen! Du talade om glada, lyckliga dagar här den där sommaren. Hur kunde du vara lycklig, när du såg en annan så olycklig vid din sida!»
»Det fanns väl dagar före den, då du för mig yppade din olycksaliga kärlek. Förut var det väl dagar af den mest jublande ogrumlade fröjd, men du förstörde allt med den förklaringen!»
»Du var då kär i mig, fast du ej erkände det!»
Hon öfverfor med hastig blick mannen vid sin sida. Det var han och dock icke han! Hvar var glansen i de stora blå ögonen, som nu trötta sågo ut i verlden? Den höga smärta gestalten som hon så beundradt var ju icke böjd, men den forna spänstigheten var borta.
»Om jag var kär i dig — ja, jag vet inte, jag njöt af ditt sällskap mer än af någon annans, ja, jag tror, att jag njöt af din blotta närvaro, men aldrig föll det mig in, att det skulle bli något mera. Du var ju förlofvad — men så kom den där förfärliga dagen, då allt blef mig klart och — jag flydde!»
Han följde med spänd uppmärksamhet hennes
ord.
»Ja, jag flydde», fortsatte hon som för sig själf, »jag var icke längre säker på mig själf. En sådan
storm till, och jag hade kanske gifvit vika,------
så gaf jag mig ut i världen för att få igensopade de spår du satt i snön».
»Och det gick, Ellen?»
»Ja, och nej! Det var ju en svår tid, då jag hörde, att du lag sjuk och i yrseln ropade mitt namn. Men du hade ju din fästmö vid din sida,
och när jag så hörde, att all fara var öfverstånden, reste jag».
»Ja, jag vet. När jag kom upp igen, var du din väg, och en ny tacksamhetsskuld band mig vid min lilla fästmö, fjättrarne voro tyngre än någonsin, och du var och förblef borta! Ja. Och sa på nyåret stod vårt bröllop, det blir 6 år sedan dess nu i januari. Tiden har gått och nu tänker jag stanna här för mitt återstående lif. Min frus pängar — du förstår — sätter oss i tillfälle att bosätta oss hvar vi vilja, och här har jag i alla fall så mycket att göra och det behöfver jag. Folket här har fått förtroende till mig, och sällan känner jag mig bättre till mods, än när det bär ut i storm och oväder. Första året önskade jag mången gång, att båten skulle slungas i stycken eller hästarne, när färden gick upp genom bärgen, skulle skygga till och störta mig ned i ett bråddjup — men så barmhärtiga voro hvarken element eller djur och nu är denna förfärliga önskan borta! Det var en kväll, som ändrade mycket! Min egen lilla Vera låg illa sjuk och jag väntade nästan hvarje minut, att slutet skulle vara inne. Då kom plötsligt ett bud utifrån en af öarne. Det var ett litet barn äfven där som kämpade mot döden. Min plikt var ju att resa och jag begaf mig i väg. Stormen slet i tackel och tåg, och den lilla segelbåten flög som ett nötskal på vågorna. Då önskade jag ej döden, utan bad, att jag så fort som möjligt skulle få återse mitt barn och lämna hjälp, om sådan ännu behöfdes. Och allt gick bra, fast den gamle skepparen sade, att värre storm hade han aldrig ridit ut förr, och han hade nog ej häller gifvit sig ut, om det ej varit barnbarnet det gällt. När jag kom hem, var min Vera bättre, och från den stunden förstod jag hur mycket jag ägde i lifvet och hur mycket jag hade att vara tacksam för, och så blef allt ljusare».
Ellen såg forskande på honom. Han var ändå den hon alltid tänkt honom vara. Hade hon ej gjort orätt, som ånym korsat hans väg, visserligen utan afsikt, men medveten om möjligheten af ett möte med honom här? Det var som om han läst hennes tankar, ty han fortsatte:
»Det var roligt att se dig igen! Hela den tiden vi nu talat om, är för mig som en vacker dröm för länge, länge sedan. Jag tänker på den ibland som på något för mig oupphinneligt, som jag väl minnes, men icke saknar! Jag är nöjd nu med mitt lif, hur är det med dig?»
Hon mötte hans blick.
»Mitt lif? Ja, det går som det alltid gått. Jag lefver ju midt i vimlet. Mycket går jag upp i min målning och min musik, och jag är mycket ute i världen. I ett hus som vårt, där det måste representeras, är det alltid så' och nu har jag lefvat mig in i det! — — Men nu måste jag tänka på att gå, om jag skall hinna upp till stationen i tid. Jag har motvind i backarne, och vägen tar då alltid tid!»
»Och du vill ej stanna hos oss öfver natten?»
»Nej tack, man väntar mig i morgon. Adjö! Jag skall gå in till fiskar-Lars ett slag. Tack för 1 afton och helsa din fru, om hon kommer ihåg mig!»
»Tack själf, Ellen! Det var roligt att återse dig just nu. Vet du, Ellen, vi hade kanske aldrig
Källa: Project Runeberg ·