Sida 174
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
passat för hvarandra! Vi ha sett alltför skilda sidor i lifvet!»
Ellen stod och såg ut öfver det upprörda hafvet:
»Nej, kanske inte! Men än en gång farväl. Lars bor väl hvar i den närmsta lilla stugan?»
Han stod och såg efter den smärta eleganta gestalten, som med lätta steg gick bort öfver ljungen och snart försvann i den lilla stugan. Ja, det hade varit en fantasi, förstås! Skulle hon, trots de goda ansatser hon en gång haft, kunnat blifva en hustru för honom, en läkares hustru med deltagande och vänlighet för hvarje patient? Nej! Han kände sig lättare om hjärtat, än han gjort på länge.
Ellen stannade blott ett par minuter i Lars stuga, och fortsatte sedan sin väg i stormen. »Kanske hade vi aldrig passat för hvarann», upprepade hon för sig själf. Jo, förvisso! Icke hade hon sagt, hur tomt och ödsligt hon fann sitt lif, och hur det varit henne omöjligt att fästa sig vid
någon, emedan just den sommaren stod som en skugga emellan. Hon -.passerade doktorns villa. Den var upplyst och sände en ström af ljus ut i den stormiga höstkvällen. Det var tydligen hvardagsrummet, hon nu blickade in uti. Där satt den unga frun med lilla Vera bredyid sig, och då dörren i det samma öppnades, fick hon se Harald Wide med sin lille son påaxlarne, båda jublande glada. Den lille sattes ned på bordet framför modern, och så blef det Veras tur att komma till pappa.
Ellen gick vidare. I backen vände hon än en gång mot ljusen i doktorsvillan, och gick sedan raskt framåt. Hon kom i lagom tid till stationen och just som hon satte sig in i kupén, slog ett skarpt hagelblandadt rägn mot rutorna. Hon drog kappan tättare omkring sig, en gäll hvissling hördes, och tåget förde henne bort från minnenas brännpunkt — men ej från minnet, ej från hågkomsten af den ljufva dröm som aldrig blef verklighet.
EN »KÅKSTAD».
^/I ed häpnadsväckande fart skjuta palats och hyreskasärner upp ur jorden i vår hufvudstad, där man dock alltid beklagar sig öfver bostadsbrist. De som ha mest orsak att klaga är småfolket. Under dessa perioder af forcerad byggnadsverksamhet hinner man icke samtidigt att i tillräckligt antal uppföra lägenheter med bostäder för den mindre bemedlade befolkningen. Dessa husvilla slå sig ned i stadens utkanter, där de reda till sig en liten stuga, en källare eller ett skjul.
Vi gjorde häromdagen i sällskap med vår fotograf ett besök å Kungsholmen och togo en del vyer af »kåkstaden» i Stadshagen, en på senare tiden mycket omtalad del af Stockholm-Här uppe i skogen bo flera familjer,
Hydda i Stadshagen.
Jordkula i Stadshagen.
af hvilka den som lyckats åt sig uppföra ett hus med ett verkligt fönster, syntes ha det bäst inrättadt af alla. I detta hus, om vi så få kalla skjulet, bodde en af stadens arbetare med hustru och barn. De syntes nöjda och belåtna och klagade icke. Deras största bekymmer var, huruvida vederbörande skulle göra allvar af sitt hot och rifva ned kojan till första nästa april.
I den källareliknande jordkulan, hvaraf endast taket synes å vår illustration, bodde en skomakare, helt filosofiskt tillfreds med sin värld. Hela bostaden var ej längre än att en man nätt och jämt kunde ligga rak därinne i britsen, som tjänstgjorde som säng. Ett litet fönster insläppte ett högst sparsamt ljus, hvarför mäster
Källa: Project Runeberg ·