Sida 204
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
JULBULLEN
För HVAR 8 DAG af VILMA LINDHÉ.
o
Ar hade gått om sedan Gösta Palm julat i föräldrahemmet, eller haft tid att besöka det. Alltid hade det varit hinder i vägen!
Först den långa, besvärliga resan från akademistaden och nödvändigheten att ligga i studierna, sedan — under de tidigare tjänstemannaåren — vikten af att vara på platsen i händelse af befordran och slutligen giftermålet med den rika, firade Ebba Ström hvars kabinettkort han sändt föräldrar och syskon — som en ersättning för det de ej fingo se henne själf.
Dagarne hade sedan dess följt på och liksom uppslukat hvarandra, tills de bildat en lång, oöfver-skådlig kedja af jäktande, innehållslös brådska, enerverande nöjen, så kallade plikter och pinande ängslan.
Ebbas far hade dött och mot all förmodan lämnat så godt som intet efter sig, och där stodo de unga makarne med sina dyra vanor och de skulder de — i förväntan på det stora arfvet — redan åsamkat sig.
Från och med den tiden började Gösta allt tydligare erinra sig att hans egen far ännu lefde och måste vara en burgen man, som han länge nog försummat och borde sätta sig i förbindelse med.
På det första rent personliga brefvet med dess ursäktande förklaring öfver orsakerna till den långa tystnaden — hvilken ej fick tagas som kallsinnighet — följde ett annat med antydningar om hopade bekymmer och ett tredje med bevekande böner om snar hjälp ur hotande trångmål.
Svaret dröjde och blef ej hvad sonen väntat. Bagarmästare Palm hade varit stoltare öfver sin förstfödde än öfver något annat i världen och arbetat öfver förmåga för att skaffa honom hvad han själf saknade — boklig bildning. »Ju mer han har mig att tacka för, dess högre skall han älska mig», tänkte han när han krökte rygg öfver de pösande degarna eller formade dem till större och mindre kakor och bullar, när han rörde i det flammande eldbålet i ugnen, vid hvars sken mjöldammet lyste som rörligt guldstoft, eller radade upp det brunglänsande, färdiggräddade brödet på hyllor och lafvar.
Nu var det helt annorlunda!
Från att ha borgat sig en säck mjöl omsatte han årligen tusentals. Ånga och maskiner hade också kommit till hjälp och inte behöfde han lägga hand vid något, utan endast ha tillsyn öfver det hela.
De många svåra åren, hvilka varit som en enda lång arbetsdag, gingo dock aldrig ur hans minne. Tvärt om trädde de fram allt tydligare nu, när de lättade mödorna gåfvo tid att tänka. Och hvad annat tänkte han väl på, än hur han försträfvat sig för sonen utan att ha någon tack därför.
»Fla vi kunnat lefva så länge utan hvarandra orka vi väl fortsätta därmed», skref han i sitt hjärtas bitterhet och kände därvid endast lättnad öfver att få gifva sin smärta och förbittring luft.
Men när sonen läste detta med stora, ojämna bokstäfver skrifna bref, i hvilket han förgäfves sökte efter ett enda försonligt, hoppgifvande ord, fattades han af förtviflan.
Nå, tärningen var kastad! Undergången gifven! Men då — när det var för sent — skulle fadern ångra sig. Det var ändock en tröst. Men hustrun!
Barnet som de nu — efter flera års äktenskap — väntade sig.
Han vred händerna, där han gick fram och åter i rummet. Så böjde han sig ned — ordningsman som han var — och tog upp ett papper, hvilket fallit på mattan. Just som det skulle slängas i papperskorgen, stannade hans ögon vid ett par ord. »Din kärleksfulla moder.»
Han skalf i hela kroppen då han gick fram till lampan och läste.
»Far vet inte om att jag smugglat in den här lilla lappen i hans bref. Har han skrifvit något ovänligt, så lägg det inte för tungt på sinnet. Det är aldrig så farligt som det låter. Bäst är komma hit och tala vid honom. Det är nog bara det han vill. Julen står för dörren och — — —.»
Jul! Jul! Han läste om ordet, liksom hörde han det för första gången eller behöfde lära sig dess mening.
Hvad annat hade också julen varit honom detta år än en tidpunkt, då det gick åt ännu mera pängar än vanligt samt åts och dracks dubbelt så mycket?
En här af gamla minnen omfladdrade honom likt varma, glänsande vingar — men han ville inte se, inte följa lockelsen.
Mor! Visst skulle det varit godt att ännu en gång smekas af hennes händer. Men förödmjukelsen? När han inte kommit förr? Hur kunde han då komma nu? Hur skulle han bli emottagen? Och hustrun? Skulle hon vilja?
Det var inte många dagar kvar till helgen; men det lilla frö af längtan som nedlagts i hans hjärta hann dock växa sig så stort att det förkväfde allt annat. Och så foro de i sista stunden, utan att ha bådat för sig.
* *
*
Fädernestaden hade vuxit sig så stor, sedan han sist var där att den knappast stod att känna igen. Detta såg han liksom i en dröm när han åkte från stationen, trött och frusen efter den sömnlösa natten på tåget.
Hustrun däremot, hvilken kände sig fullt ut-hvilad och för första gången var vittne till det rörliga, brådskande lifvet ute på gator och torgen julaftonsmorgon, såg gladare ut än på mången god dag.
Det var också något att se huru barn, män och kvinnor — äfven de fattigaste — kommo släpande, eller bärande, med granar, granna pappers-sirade ljusbärare, grönt, matvaror och paket af alla slag. Och så glada de sågo ut! Som om inga bekymmer funnits till.
Tårarna kommo henne i ögonen utan att hon visste det.
Mötet mellan föräldrar och barn var mera formelt artigt än hjärtligt. Det var så oändligt mycket att säga och ändock letade hvar och en efter ord, rädd att inte finna det rätta eller komma fram med ett enda som var för mycket eller inte på sin plats.
Modern följde de unga in på gästkammaren där himmelssängen stod bäddad med finaste spetsprydda lakan och eldbrasan sprakade.
Källa: Project Runeberg ·