Sida 205
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
JULBULLEN
»Jag trodde så smått ni skulle komma», sade hon förläget och strök med handen öfver det grönblommiga sidentäcket.
Så gick hon ner och styrde om ett och annat vid frukostbordet och småmyste därunder åt sina egna tankar.
Fadern, hvars kalla, stränga ansikte kommit sonens mod att ytterligare sjunka, försvann in i bageriet. Men på vägen dit, öfver den rymliga gårdsplanen, drog han upp och ned näsduken gång på gång —• tills han trodde sig lugn och sig lik. Det var han dock så långt ifrån, att äfven den minsta bagarlärling kunde se att ögonen stodo blanka af tårar, medan ansiktet sken af lycka.
Nå, det var jul och ingenting att undra öfver!
Skulle inte den vara glad i hvars försäljningslokal köpare gingo ut och in, i en oafbruten ström, eller som på en sådan dag kunde mätta så många hungriga och visste med sig att han aldrig minskat brödet, om säd och mjöl stigit än så högt i pris.
»Jag tycker vi ger bort mindre än vanligt» sade han där han gick omkring mönstrande de väldiga brödkorgar som voro aflagda till utdelning bland stadens fattiga. »Lägg dit mera! Mycket mera!»
Samtidigt stod sonen vid salsfönstret och såg bort öfver gården till den stora stenbyggnaden med sina många fönster och höga skorstenar, hvilken ersatt det träruckel han mindes.
Hur skulle han ej fröjdat sig där öfver, om blott fadern •— den glade, jovialiske fadern — ej varit ännu mera förändrad.
* * *
Det var afton och i bageriet, från hvars fönster det brukade lysa nätterna igenom, var nu mörkt.
I undervåningen förplägades husfolket och uppe i matsalen stod kvällsbordet dukadt med trearmade ljus — ett framför hvarje tallrik. Men midt på bordet, mellan skinka, svinhufvud och brödhögar, fanns plats för fraggigt öl i tennstop och stånkor.
Gösta gick oförmärkt från rum till rum och förnyade bekantskap med möbler och småting. Hur likt det var sig — och så olikt allt annat i världen! Så enkelt, hemtrefligt och kärt!
Då man satte sig till bords tändes granen och alla julljusen.
Modern satt bredvid sonen och fadern midt emot med Ebba, hvilken synbarligen var fullt hemmastadd, vid sin sida.
Och glammet ökades och glädjen steg, medan Gösta lade för sig och åt, talade och svarade, som i en dröm under det blickarne vandrade mellan far, mor, syster och bror, som han nästan glömt att han egt och ännu stod så fjärran.
Hur klok, kraftig och pålitlig modern såg ut och hur friska och lefnadsglada syskonen! Han kände ett styng af smärta och afund. Af dem skulle det blifva helt andra, bättre människor än han själf!
Fadern iakttog han endast i smyg; men ju mera han såg, dess mer trodde han sig förstå att den stränga minen från morgonen varit en påtagen mask som inte passade honom; ty inte var det möjligt att denne gråhårsman med det rödlätta, vänliga ansiktet, hvilken skämtade med hans hustru och fick henne att skratta hjärtligare än någon hört henne skratta, kunde vara så farlig? Men? Ville han visa att det var på sonen ensam han vredgades? För honom ensam han ej hade ett kärligt ord.
Så möttes deras ögon och båda slogo ned sina.
Också fadern gjorde sina iakttagelser och gladde sig öfver att sonhustrun var fin och vacker att se på; men förståndig i tal också, med godt gry i sig, som säkerligen skulle komma till utveckling när hon nu snart blef mor. Och sonen — — — — hans hjärta svällde af stolthet. Hur ståtlig satt han där ej i sin fulla mannakraft, med denna prägel af förfining öfver sig som bildningen skänker. Och när nu det trötta, slappa draget kring mun och ögon kom bort — — —.
Hans ansikte fick ett skälmaktigt uttryck, när han kastade en half blick öfver bordet och såg sonen granska de olikformade bullarna i julhögen han hade framför sig.
I första ögonblicket hade bibehållandet af detta gamla bruk, hvilket passade för barn men ej för vuxna, förefallit Gösta rent af löjligt, men allt efter som han värmdes af gamla minnen och gamla känslor tänkte han, att utan den där brödhögen med sina russin — och korintprydda nissar, nassar, kusar och kringlor — hvilken var alldeles lik den han fått som barn — skulle det inte varit någon jul.
Just i en sådan hvetebulle med fläta och initialer på hade han fått sin första klocka — en silfverrofva. Nu mindes han det.
Ofrivilligt vände han på bullen som låg framför honom. Och se! Också den hade ett lock som föll af och en urholkning ur hvilken ett papper stack fram.
Han var likblek, då han öppnade det och såg en vexel på just den summa han behöfde för att bli rangerad karl och kunna börja lifvet på nytt, med bättre förutsättningar.
Far och son reste sig upp och stirrade på hvarandra med ovissa, frågande blickar — och tyst blef det i rummet, som hade ingen mer än de båda funnits där — så lågo de i hvarandras armar.
»Far, det är mer än jag förtjänt. Tack! Tack!»
»Tacka inte mig, utan mitt arbete. Mitt yrke, som du funnit simpelt.»
Det var sista resten af bitterhet och den måste ha luft för att blåsa bort. Nu skrattade han och grät på samma gång. »Det var väl du kom, annars hade jag fått telegrafera den där julhälsningen. Att skrifva är inte min sak. Det lämnar jag åt sådana som dig — åt de lärda. Du har väl brännt det där dumma brefvet?»
»Nej! Det har gifvit mig mer att lära än något annat — utom julbullen, kanske? Och nu, far, tror jag att något förmer än blodsbandet fäster oss vid hvarandra.»
Källa: Project Runeberg ·