Hvar 8 dag – Årg. 1 (1899/1900)

GULDTÖRSTENS OFFER.

*

Af S. H. Merriman.

Öfversättning för Hvar 8 Dag.

I hvarje nummer lämnas ett kort sammandrag af följetongens innehåll allt ifrån dess början.

I första kapitlet omtalas professor von Holzens i Haag besök hos en döende, af hvilken han köper för tusen gulden ett dyrbart recept. När den sjuke dragit sin sista suck, stoppar professorn pängarne tillbaka i sin plånbok. I andra kapitlet sammanträffa den från Indien som segrande hjälte återvändande major White och en gammal bekant till honom, Tony Cornish, en modäm man ur societeten. De följas åt till den senares onkel, lord Ferriby, där de finna husets unga dotter, miss Joan, strängt upptagen med arbete för ett välgörenhetsföretag till fromma för manufakturistbiträden. Miss Joan omtalar lordens senaste väl-görenhetsprojekt, en stor internationell affär med mål att lindra malgamitarbetarnes svåra lott. Vid en »at home», hos Ferribys framlägger lorden i tredje kapitlet sin plan. Som medlemmar af direktionen antagas med acklamation lorden, Tony Cornish, major White, upphofsmannen till projektet mr Percy Roden och professor von Holzen.

T fjärde kapitlet gör en enka mrs Vansittart i det gamla diplomathotellet »Vieux Doelen» i Haag bekantskap med mr Percy Koden, för hvars projekt hon visar sig lifligt intresserad. Detsamma går ut på att samla alla malgamitarbetare och bygga en fabrik åt dem, i afsikt att förse hela världen med malgamit, ett för papperstillverkningen oumbärligt ämne. Fabriken skall förläggas till dynerna i Holland.

Femte kapitlet beskrifver malgamitarbetarnes ankomst dit med Cornish som vägvisare. Cornish sammanträffar här med Roden och båda företaga en inspektion af fabriken och bostäderna. De förevisa inrättningen för en mängd inbjudna tidningsmän, hvarpå Cornish följer med hem till Roden, där de mottagas af dennes syster.

I sjunde kapitlet läses en interiör af malgamitkontoret i London, där Cornish och lorden sköta »affärerna». Där afhållas äfven små soiréer, vid hvilka en ung mr Rupert Dalkyn och en enksfru, mrs Courteville, voro bland de mera aktiva gästerna.

Efter ett sammanträffande mellan miss Roden och mrs Vansittart i dennas hem följer en scen från malgamitkolonien. Roden och Holzen äro närvarande vid en malgamitarbetares dödsbädd.

I nionde kapitlet mötas hos mrs Vansittart miss Roden samt hrr Cornish, Roden och von Holzen. Därpå vidtager ett di-rektionssammanträde för malgamitbolaget med lord Ferriby som ordförande. Man beslutar sätta företaget på aktier, hvaraf hvarje arbetare får en. — Cornish och mrs Vansittart sammanträffa på en morgonpromenad i Haag, hvarvid hon slugt försöker utleta hans’ hjärtas hemlighet. — Därpå träffa vi Cornish på besök hos en rik City-man, mr Wade, på dennes landtställe. Hans dotter Marguerite har hämtat Cornish vid stationen. Mr Wade erbjuder Cornish sin dotters hand, men denne säger nej, hvarpå mr Wade börjar en skarp kritik af malgamitföretaget.

— (Forts från n:o 16)^?

»Det rör ej oss», fortsatte mr Wade, »om somliga skänka sina bidrag för att få se sina namn skylta i tryck under de kungligas och förnämas, om andra göra det af idel fåfänga att få gälla som lifsvillkoret för det nya företaget, om åter andra anse sina namn böra stå främst på listan från den trakt de representera i parlamentet — eller om det stora flertalet gifver af sitt öfverflöd, emedan de hafva en otydlig förnimmelse af att de ej äro alldeles, hvad de borde vara, och därför önska försäkra sig om aktier i ett företag, som kommer att gifva utdelning i en annan värld. De veta, att de ej kunna taga sina pänningar med sig dit och finna det därför med sin fördel förenligt att placera en del däraf i hvad de föreställa sig vara ett aktiebolag med begränsad ansvarighet, i hvilket biskoparne äro styrelseledamöter och Vår Herre själf — med all vördnad — är verkställande direktör. Jag skulle ej säga det här till den förste bäste, emedan jag vet, att det ej skulle blifva väl upptaget och goda tonen ej tillåter, att man betraktar välgörenheten ur praktiskt förnuftig synpunkt. Det anses comme il fant att skicka en.bankanvisning till det eller det välgörenhetsföretaget — eftersom det nu en gång kallas välgörenhet och därför ju måste vara riktigt och växeln därför helt visst kommer att skrifvas på trassentens kreditsida i hufvudboken i himmelen, huru dåraktigt den än blifvit utställd och för hvilka bedrägliga ändamål växelhafvaren än användt den på jorden. Ett halft dussin af våra moderna barmhärtighetsföretag äro ruttna, men någon riktig ärkesvindel hafva vi ej haft förrän nu. Vi hafva länge väntat på den . . . i Lombard Street. Här ha vi den . . .»

Han tystnade och pekade med sitt feta och obevekliga pekfinger på den ofvan omtalade spalten i Times. Man måste komma ihåg, att han blott, var en bankman, en person från City, där man ställer ärlighet öfver de finare och elegantare egenskaperna barmhärtighet och välgörenhet, och där man så föga förstår sig på själens och hjärtats kraf, att man anser den, som i sin barmhärtighet

skänker bort andras pänningar, ansvarig för sitt sätt att utgifva dem.

»Här är den, och du har äran att vara invecklad i den», sade mr Wade.

Cornish tog tidningen och såg på de tryckta orden med en obestämd känsla af förvåning.

»Ingen kan veta, huru världen kommer att upptaga det här. Det är just en af våra största finansiella svårigheter, att man aldrig kan på förhand beräkna, huru världen kommer att taga en sak. Vi citymänniskor äro rättframma, enkla människor, som blott äga våra ärliga namn, och dem ha vi ej råd att blanda in i sådana företag som er malgamitaffär.»

Mr Wade tystnade ett ögonblick och såg på Cornish. Han var en trög engelsman, som själf fått känna på aga i sina dagar och som kunde slå till hårdt, när han ansåg detta lämpligt.

»Det har länge varit en blott tidsfråga. Folks lättrogenhet är så stor, att det var att med visshet förutse, att bedrägliga välgörenhetsföretag förr eller senare skulle komma att följa i kölvattnet på de tusentals svindlarebolagsföretag, som existera i våra dagar. Jag är endast förvånad, ätt detta ej inträffat långt förut. Du och Ferriby — och naturligtvis fruntimmerna — ha blifvit lurade, min kära Tony, det är nu slutsumman af alltsammans.»

Cornish skrattade muntert.

»Jag är verkligen rädd, att det förhåller sig så», medgaf han. »Men fördöme mig, om jag begriper meningen i alla fall.»

* »Meningen är tydligen den, att de, som hafva något att förlora, helt enkelt bli ruinerade», förklarade mr Wade lugnt. »Det är mycket skickligt uppgjordt, något af det sinnrikaste, som förekommit på många år, och den, som uttänkt det hela, skulle vara skapt till en stor finansman. Hvad han åsyftade var att slå under sig hela malgainitindustrien. Om han då öppet och ärligt bildat ett bolag, skulle pappersfabrikanterna öfver hela världen rest sig som en man och totalt krossat honom. Därför handlade han på ett helt annat sätt, begagnade