Sida 352
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
ANDERS LEONARD ZORN.
Man må nu intaga hvilken partisynpunkt i förhållande till vår nationella konst som hälst, vill man vara opartisk, kan man dock ej neka sin beundran åt desse de förnämsta och ursprungliga medlemmarne af Konstnärsförbundet, desse som, trots allt, från fattigdom och beroende arbetat sig fram och gjort den svenska konstens namn aktadt och äradt öfver hela den civiliserade världen. En af desse »opponenters» främste banérförare var och är den fräjdade konstnär, som i dagarne fyller fyratio år, och hvars bild vi af denna anledning återgifva.
Hvad man framför allt hos Zorn beundrar är dels den Intensiva, genuina kraften och dels en god del af detta genialitetens »quelque chose que je ne sais quoi», som ofta tilläfventyrs både af den mindre sakkunnige eller den strängt formalistiskt anlagde tages för vårdslöshet, men som vid närmare begrundande visar sig vara ett originellt uttryck af lif, behag och öfvertygelse.
Hur jämrade sig ej exempelvis den med skräck och häpnad slagna kritiken en gång i tiden öfver en Heines »vårdslöshet» — och få voro väl de, som då anade med hvilken intensitet och hvilket allvar den store skalden just utarbetat dessa »vårdslösheter», hvilka ju ock sedermera inför en mera ingående och opartisk kritisk granskning visat sig just vara ett äkta uttryck för det borna snillets vägbrytande konst. Och nu är han också en klassiker, hvilken tyvärr endast fått alltför många efterapare.
Och vi tro, för vår del, att åtskilligt af denna parallel just är tillämpligt på Anders Zorns konstnärliga framträdande.
* *
*
Född den 18 februari 1860, i Utmeland i Dalarne, kom Zorn som fattig femtonårig gosse till Stockholm, där han efter att förgäfves ha sökt sig plats på en ornamentsbildhuggareverkstad blef elev på slöjdskolan, och då hans stora anlag snart väckte uppseende, genom dåvarande akademidirektören Boklunds bemedling antogs som elev vid akademien. Efter en flerårig studietid, under hvilken han naturligtvis nästan uteslutande var nödgad själf sörja
för sitt underhåll, återlämnade han 1881, efter att ha mottagit en varning för försumlighet, sitt elevdiplom och anträdde på sammansparade medel sin första utländska studieresa.
Öfver London och Paris gick färden till Spanien, Marocko och Rom, där ett längre uppehåll gjordes, därifrån till Paris, hvarest han för första gången exponerade 1882. Under de närmaste åren vistades Zorn i London, där han snart skapade sig ett stort namn som porträttmålare och fick ytterst inbringande och smickrande beställningar. Nu hade han fullt »slagit igenom» och efter Konstnärsförbundets första utställning 1885, till hvilkens stora succés Zorns alster i betydlig mån bjdrogo, tilldelades han Egron Lundgrens-medalje», som han emellertid på grund af schismen med akademien ej mottog. Sedan har den berömde konstnären gjort vidsträckta resor öfverallt i Europa och äfven i Amerika, där hans popularitet är om möjligt större än i den gamla världen.
* *
*
Betecknande för Zorns begåfning och för allvaret af hans konstnärliga sträfvanden, är hans mångsidighet. Olja och akvarell, skulptur och etsning: inom alla dessa konstsferer rör han sig med samma stolta säkerhet, samma förfinade och dock verklighetstrogna virtuositet. Hans arbeten finnas ock representerade nästan i alla större konstsamlingar och torde vara tillräckligt kända af en-hvar som närer något intresse för modern och äkta konst, och ett närmare ingående kan naturligtvis ej ligga inom ramen för denna lilla uppsats.
Få konstnärer ha vid Zorns år kunnat blicka tillhaka på en så framgångsrik och glänsande bana som han. Och det länder honom till största heder, att han aldrig låtit sig bedåras af de yttre fram-gångarne till att anse sig fullkomlig och »färdig», utan städse med en rastlös energi och flit sökt nya banor och uttryck för sin lysande begåfning. Hvad man må säga om hans konst — många gilla den ju icke — ett måste man dock enas om: konstens fana har han alltid hållit högt!
T. v. T.
GÄRDA LUNDEQVIST.
Den store norske sfinxen har i När vi döda vakna slagit sitt eget rekord i gåtfull symbolik. Till och med de mest tränade Ibsentolkare ha erkänt sig här stå mera undrande och spörjande än tillförene. Det är desto mera hedrande för en svensk skådespelerska att ha låtit en hel del ljus tränga genom dunklet, som man både i Köpenhamn och Kristiania lyckats allt annat än väl. Att Ibsens nya stycke å Svenska teatern blef en succés — en stor succés med hägrande stora kassaintägter blef den ej — därför har författaren främst att tacka den intelligenta skådespelerskan fröken Gärda Lundeqvist, hvars tolkning af den mystiska kvinnofiguren Irene med en mun erkänts vara en konst-närsskapelse af hög rang. Fröken Lundeqvist, hvars rika begåfning hittills icke fått tillfälle framträda så ofta som den stora publiken skulle önskat se henne, har med Irene ryckt upp i främsta ledet bland våra karaktärsskådespelerskor. Fröken L. har tvifvelsutan en vacker framtid på den svenska scenen, till hvars prydnader å spinnsidan hon länge hört.
Källa: Project Runeberg ·