Hvar 8 dag – Årg. 1 (1899/1900)

CARL V. G. LEIJONHUFVUD. f

Ed

tt länge väntadt dödsbu ingick den 8 dennes, malande att f. d. generallöjtnanten, f. d. generalfälttygmästaren och chefen för artilleriet, f. d. hof-marskalken hos enkedrottning Josefina, friherre Carl Viktor Gustafsson Leijonhufvud efter långvarig sjuklighet förlossats från de jordiska kvalen.

Friherre Leijonhufvud var född den 21 aug. 1822 och son af öfverstelöjtnanten frih. Gustaf Alexander Leijonhufvud och Johanna Charlotta Christina Angerstein. Han blef underlöjtnant vid Svea artilleri-regemente 1840 och löjtnant 1845.

Tio år senare blef frih. L. generalstabsofficer, utnämndes 1862 till stabschef vid Lifgardesbri-gaden, samma år till major i armén och år 1866 till öfverstelöjtnant i armén. Sistnämnda år blef frih. L. expeditionschef i landtförsvars-departemen-tets kommandoexpedition, utnämndes 1868 till öfverste i armén, år 1871 till öfverste och chef för Svea artilleri-regemente, år 1874 till generalmajor samt generalfälttygmästare och chef för artilleriet och år 1887 till generallöjtnant.

Detta är i korthet gången af frih. Leijonhufvuds hedrande militära bana. Under densamma blef

han äfven flitigt använd inom en mängd grenar af det militära facket i öfrigt Så har han varit fullmäktig vid krigsbefälets sammanträden, ledamot i direktionen öfver arméns pensionskassa, ledamot i komitén för granskning af förslag till nv härordning åren 1873, 1874, 1882 och 1890, i komitén angående landets fasta försvar 1876 och 1878, ordförande i komitén angående artillerimateriel m. m. Ledamot af Krigsvetenskapsakademien var han sedan 1868.

Vid sidan af sin militära verksamhet egnade den bortgångne äfven sina krafter åt hofvets tjänst, inom hvilket han var högt uppburen. Efter att haf va varit k avalj er hos arff urstar-ne blef frih. L. adjutant hos konung Oscar I år 1858, kammarherre hos drottningen följande år och utnämndes samma år till hofmarskalk hos enkedrott-ning Josefina.

Utmärkelser tillföllo i rikligt mått den framstående militären, som med sin stora organisatoriska förmåga i hög grad bidrog till artilleriets utveckling, och den fint bildade representativa personligheten, som, på samma gång tillbakadragen och försynt, utgjorde ett mönster för förbindlighet och plikttrohet.

THEODOR MANNHEIMER. f

\ / årbrytningen, förnyelsens ’ tid i naturen, är äfven den tid, då den obeveklige liemannen brukar göra sina rikaste skördar bland människornas led.

Det är liksom om den mänskliga naturens motståndskraft slappades, när pånyttfödelsens tid därute randas, och en fläkt kan ofta vara nog för att utsläcka en äfven med full kraft flammande låga, att ända ett lif, som mänskligt att döma ännu ej på länge varit moget för förgängelsen.

Den sorgepost, som i da-garne bringat bådskapet om bankdirektör Theodor Mann-heimers hädanfärd efter en helt kort tids sjukdom, framkallar osökt dessa reflexioner. Långt innan vi hunnit meddela denna dödspost har den gått vidt omkring och vunnit en spridning, hvilken är en naturlig följd af en så betydelsefull lifsgärnings afslutande.

Till allt det, som vid den utmärkte finansmannens och medborgarens grift blifvit sagdt, ha vi intet annat att foga, än ett instämmande i det allmänna lof, som ägnats hans minne, ett minne, vid hvilket ingen vank låder, som visar hän mot en helgjuten, kraftig personlighet, den där visserligen ej alltid gick fri från klander eller från missnöjets surmulna bedömande, men som af sådant ej lät sig rubbas från den efter mognaste öfvervägande intagna ståndpunkten. Men förekom den tongifvande bankmannen, där han satt i sin chefsstol, stundom

sträng och kall, var han som umgängesvän och som värd i ett det gästfriaste hem förbindligheten själf, och som sådan skall han aldrig förgätas af dem, som varit nog iyckliga att komma i hans närhet.

Dessa hans rent personliga egenskaper framlysa nog också ur hans drag, ur hans vänliga blick, och när allt kommer till allt är det kanske detta minne af en människa, som längst och vackrast lefver kvar, vårdadt som det är af varma och er-känsamma hjärtan! A. J—n.

* *

*

Theodor Mannheimer var vid sin död 67 år gammal.

Han inflyttade 1855 från Köpenhamn till Göteborg, där han 1864 blef den stora bankinrättningen »Skandinaviska kreditaktiebolagets» grund-läggare och förste direktör. Under Mannheimers ledning har denna bank utvecklats till en af landets mäktigaste pänninginrättningar, hvars affärsprinciper haft och alltjämt ha ett visst inflytande på verksamheten inom andra bankinstitut.

Mannheimers finansiella begåfning har äfven tagits i Unspråk af staten — som ledamot af 1881 års stora bankkomité — och af staden Göteborg, som fått draga rikligt gagn af den hädangångnes erfarenhet och grundliga fackkunskap. Framför allt är hans namn nära förbundet med stadens nyare sam-färdsleder och många af dess stora affärstransaktioner.