Sida 475
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
GULDTÖRSTENS OFFER
fullkomligt nykter nu, men var så svag, att han ej kunde stå utan stöd. Major White tycktes vara en man, som tyckte om kraftiga medel. Han framställde tydligen en hel del frågor, ty Onkel Ben pekade tid efter annan med en ostadig hand ut i mörkret. När hans förstånd, som var omtöcknadt genom dryckenskap och malgamit, ej ville motsvara ögonblickets kraf, skakade major White honom som en säck. Efter några minuters samtal var det emellertid alldeles slut med Onkel Ben, och han satte sig ned på sanden och grät. Majoren lämnade honom då och gick fram till fruntimmerna.
»Vill ni säga till kusken att köra bort till korsvägen», sade han till mrs Vansittart, »och vänta där under träden?» Han tystnade och såg från den ena till den andra. »Och det vore bäst, om
honom till marken omkring en tio minuters väg härifrån åt nordost.»
Och major White gjorde en paus efter denna storartade ansträngning i konversationsväg och rådfrågade en liten guldkompass, som han bar vid urkedjan.
De båda fruntimmerna väntade tåligt.
»En präktig plats, de här dynerna», sade majoren efter en tystnad. »Man skulle kunna gömma tre tusen man här emellan och Scheveningen.»
»Men nu är det ej fråga om att gömma undan några soldater», sade mrs Vansittart skarpt med' en rörelse af hufvudet, hvilken utvisade det största förakt.
»Nej», medgaf White. »Det vore kanske bättra att gömma oss själfva. Det är ingen nytta till att
»Gif dem, Tony!* skrek White.
ni och miss Roden följde med honom och väntade i vagnen.»
»Nej», sade Dorothy lugnt.
»O, nej!» tillade mrs Vansittart.
Och major White fuktade sina läppar med ett uttryck af tålmodig fördragsamhet gentemot handlingssättet hos ett kön, som han aldrig kunnat komma underfund med.
»Vi tycks», sade han, när vagnen rullat bort öfver den bullrande stenläggningen, »vara i god tid. De vänta honom ej förrän närmare tio. Han har på sista tiden försökt förmå karlarne att nedlägga arbetet, och dessa samma karlar hafva nu skrifvit och bedt honom möta dem vid fabriken i afton, då Roden är i Utrecht och Holzen äfven borta. Men det är ej meningen, att han skall hinna fram till fabriken. De ämna lägga sig i försåt i en fördjupning här på dynerna och slå
stå här, där alla kunna se oss. Jag skall hämta hit vår vän Ben. Jag tänker, att han kommer att sofva, om vi lämna honom i fred. Apotekaren gaf honom nog för att döda en häst.»
»Men har ni ej gjort upp någon plan?» frågade mrs Vansittart förtviflad. »Hvad ämnar ni göra? Ni tänker väl icke låta dessa odjur döda Tony Cornish? Som soldat borde ni väl kunna uttänka ett sätt att möta denna fara!»
»Ah ja. Fast som soldat är jag ej vidare styf, som ni vet», svarade White lugnande och gick bort till Onkel Ben. »Men jag tror, jag vet, huru affären skall skötas. Kom — låt oss gömma oss.»
Han gick i teten tvärs öfver dynerna och drog Onkel Ben efter sig vid ena armen, hvarvid han noga iakttog att hålla sig i skuggan mellan sand* kullarna. De båda fruntimmerna följde honom under tystnad på den ljudlösa sanden.
Källa: Project Runeberg ·