Sida 476
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
En gång stannade major White och såg sig om. »Varen tysta», sade han, och höll upp en stor fet hand med en löjligt varnande åtbörd, som föreföll att vara en reminiscens från barnkammaren. Han såg ut som en stor baby, som lyssnade efter ett spöke i skorstenen.
Ett par gånger rådfrågade han Onkel Ben och tittade samtidigt på sin kompass. Det låg en viss säkerhet och beräkning.i hela hans hållning, som om han hade fullkomligt klart för sig, hvad som borde göras. Mrs Vansittart hade tusen frågor att göra, men de dogo på hennes läppar. Månen höjde sig plötsligt öfver trädtopparna och sände en flod af ljus ut öfver alla sandkullarna. Major White lät sin lilla trupp göra halt i en sänka och rådfrågade hviskande Onkel Ben. Därpå tillsade han denne att sätta sig ned och lämnade sina tre följeslagare ensamma på detta gömställe, medan han själf aflägsnade sig. Han klef upp på en närbelägen sandkulle och tvärstannade därpå med upp-lyftadt ansikte, som om han kände lukten af någonting. Liksom de flesta närsynta hade han mycket starkt utprägladt luktsinne. Om några minuter kom han tillbaka till dem.
»Jag har funnit dem», hviskade han till mrs Vansittart och Dorothy. »Kände lukten af dem — lukta lack. Elfva stycken — vänta nu på Cor-nish.» Och han log som en pojke.
»Hvad ämnar ni nu göra?» hviskade mrs Vansittart.
»Klå upp dem», sade han och återvände^genast till sin förra observationsplats.
Onkel Ben hade somnat, och de båda kvinnorna stodo sida vid sida och väntade i månskenet. Det var kyligt och blåste skarpt från hafvet. Dorothy ryste till. Emellanåt kunde de urskilja en och annan ton från musikkapellet, som spelade utanför kasinot i Scheveningen, ungefär tre mil därifrån. Det var underligt att befinna sig så att säga inom hörhåll för civilisationen och dock på en så ödslig plats — underligt att tänka, att endast några meter ifrån dem elfva bofvar lågo i försåt för att mörda en människa. Och dessa skulle tryggt hafva kunnat utföra sin afsikt och gömt hans kropp i en grop i sanden, med full säkerhet för att aldrig blifva upptäckta. Ty dessa dyner äro ett Sahara i miniatyr, där intet lockar människan att vika af från den en gång upptrampade vägen, där mången plats helt visst aldrig trampats af människofot och där sanden evigt drifver fram och tillbaka samt sakta hopar sig.
Plötsligt reste sig White tämligen hurtigt och smög sig fram till randen af kullen Männen hade tydligen börjat röra på sig. Mrs Vansittart och Dorothy klättrade upp till den plats, som White just lämnat.
På endast en tjugu meters afstånd sågo de malgamitarbetarnes mörka skepnader lägrade i skydd af en låg kulle. Osedd af dem smög sig major White nu långsamt öfver dem.
Dorothy vidrörde mrs Vansittarts arm och pekade tyst i riktning mot Scheveningen. En man nalkades ensam på de silfverglittrande sandkullarne. Det var Tony Cornish, som lugnt marscherade rakt i den fälla, man lagt ut för honom. Majoren såg honom också, och i den tanke, att ingen gaf akt på honom, eller af en blott vana, förvärfvad bland soldaterna, fuktade han fingertopparna mot läpparna.
Malgamitarbetarne satte sig nu i rörelse, och White följde efter. De fattade posto i en sänkning några meter från den gångstig, som Cornish
måste följa. En af dem dröjde något efter dem, hopkrupen uppe på en sandkulle, hvarifrån han tydligen afgaf rapporter till kamraterna nedanför. Då Cornish var en hundra meter från deras bakhåll, rusade White plötsligt upp på vallen, lyfte upp denne man och slungade honom handlöst ned bland hans kamrater. På denna våldsamma attack följde ett nytt anfall på den bestörta hopen. Inom några minuter satte malgamitarbetarne i väg öfver sandkullarna som ett koppel lössläppta hundar, ehuru förföljda i stället för förföljande. De lämnade några af de sina efter sig på sanden, ty White träffade hårdt, när han slog
»Gif dem, Tony!» skrek White med en jublande klang i sin röst. »Slå ned dem, allt eftersom de komma!»
Ty det fanns blott en väg, och malgamitarbetarne måste känna på Tony Cornish’s järnhandske, där han helt ledigt kastade dem öfver ända, när de passerade förbi, hvarvid han valde ut de störste och lät de andre gå fria. Han kände igen dem på lukten af deras kläder och gissade sig utan svårighet till deras afsikt.
Det var en sällsam scen. De båda kvinnorna betraktade den under andlös spänning.
»O, om jag vore en man!» utropade mrs Vansittart med knutna händer
De skyndade fram till Cornish och White, i samma stund de sågo dem ensamma herrar på slagfältet. White hade vikit upp sin rockärm och höll på att förbinda sin arm med tillhjälp af ena handen och tänderna.
»Det är ingenting», sade han. »En af de skurkarna hade en knif. Får låta laga ärmen i morgon.»
Tjugotredje Kapitlet.
»Tag mig sådan jag är.»
är major White kom ned för att frukostera på sitt hotell nästa morgon, fann han stora matsalen tom och fönsterna, som vette mot trädgården, uppslagna på vid gafvel, insläppande rikligt med sol och frisk luft. Han höll just på att se ut ett bord åt sig, då ljudet af steg på verandan kom honom att se upp. Där stod Marguerite Wade i den öppna glasdörren, hvitklädd och ungdomsfrisk, leende och med hy som en nyponblomma samt liksom infattad i en ram af solsken och sommargrönska. Hon var en inkarnation af ungdom och fägring — af denna lifvets härliga vår, hvaraf åsynen och minnet komma de äldres hjärtan att vibrera. Och detta är förvisso den enda tid af en människas lif, som verkligen är värd att lefvas.
Marguerite kom fram och skakade hand helt allvarligt, Major Whites vänstra ögonlock darrade lätt ett ögonblick — en antydan om hans vanliga milda förvåning öfver lifvet i allmänhet och dess växlingar.
»Mår — briljant?» frågade Marguerite allvarligt.
Whites ögonbryn reste sig rakt på ända, och han fällde sin monokel.
»Ganska briljant, tack», sade han och såg på henne allvarligt och häpen.
(Forts.)
Källa: Project Runeberg ·