Sida 539
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
GULDTÖRSTENS OFFER
Dorothy vände sig om och såg på honom. Blicken var stadig, men all färg hade lämnat hennes kinder, som om hon vore rädd för hvad hon ville säga.
»Ja», sade hon, »det gör jag».
»Och du skulle utan ett ögonblicks tvekan», fortsatte Roden hastigt, »vilja offra allt för en man, som du icke sett för sex månader sedan?»
»Ja».
»Till och med din egen broder».
»Ja», svarade Dorothy.
Tjugosjätte Kapitlet.
Ett ultimatum.
»| J m du tror, att herr von Holzen är en filan-trop, kära du», sade Marguerite Wade uttrycksfullt, »så tager du betänkligt fel.»
Denna anmärkning ställde hon till Joan Fer-riby, som likt alla godhjärtade människor gärna såg andras fel och svagheter genom barmhärtighetens slöja. De båda flickorna sutto tillsammans i hotellets gammalmodiga, tysta trädgård, under trädens skugga och hörde dufvornas kutter från tegeltaket. Major White satt inom hörhåll för dem och såg klumpigt högtidlig ut i sin ljusa sommarkostym och sin filthatt. Majoren hade för längesedan lämnat å sido det yttre skenet, men ingen kunde öfverträffa honom i renlighet och detta städade utseende, som utmärker män af hans stånd. Han läste i en tidning och kastade emellanåt en blick på de båda unga flickorna, eller kanske, rättare sagdt, på Joan.
»Major White», sade Marguerite.
»Ja».
»Litet reines claudes, om jag får be».
Plommonen stodo på ett litet bord alldeles bredvid majoren, där kyparen satt dem på Marguerites uttryckliga befallning. White gjorde sig i ordning att räcka henne frukttallriken.
»Fingrarne!» sade Marguerite. »Kasta hit en!»
Majoren utvalde med en min af högtidlig un-dergifvenhet ett plommon, hvilket Marguerite uppfångade lika nätt som det kastades.
»Hvad tror ni om herr von Holzen?» frågade hon.
»För att tro något, fordras vissaförutsättningar», svarade White.
»Hm-m».
»Jag känner inte herr von Holzen, och jag har ingenting att tro», förklarade han allvarsamt.
»Nåväl, ni kommer snart att få lära känna honom, och jag är säker på att, om ni endast bjöde till, skulle ni nog finna, att ni icke är så dum, som ni ger er ut för att vara. Ni skall åka ut till fabriken nu på förmiddagen med pappa och Tony Cornish. Det har pappa berättat för mig».
Majoren såg på henne med en min af filosofisk förvåning. Hon höll upp handen till en ny »lyra», och han kastade helt undergifvet ännu ett plommon.
»Tony kommer och hämtar er med vagn klockan tio, och ni tre äldre herrar skola åka: i en öppen droska med tända cigarrer, som på fäst, ut till malgamitfabriken.»
»Beskrifningen är helt träffande», medgaf majoren utan att se upp från sin tidning. «
»Och då föreställer jag mig, att ni komma att stämma upp — Hell, Columbia!»
Han såg strängt på henne genom sin monokel, men sade ingenting. Hon nickade vänligt och uppmuntrande liksom för att antyda, att han hade' hennes fulla bifall.
»Tro mig på mitt ord», fortsatte hon, vänd till Joan, »att herr von Holzen blir svår att tagas med. Jag känner igen en sådan där på långt håll. Jag hade aldrig någon hög tanke om hela den där malgamitaffären, förstår du, men olyckligtvis var det ingen, som frågade om min åsikt i saken. Jag undrar . . . .»
Hon tystnade och såg eftertänksamt på major White, som genast mötte hennes blick med ett enfaldigt stirrande.
»Naturligtvis inte!» sade hon slutligen. »Jag glömde det. Ni tänker ju aldrig. Ni kan visst inte. Nej då!»
»Det är så lätt att döma fel om folk», invände Joan allvarligt.
»Det är mycket lättare att se tvärt igenom dem med en blink», försäkrade Marguerite. »Du skall få se, att herr von Holzen har orätt och Tony rätt. Och Tony kommer att krossa honom. Det skall du få se. Tony», fortsatte hon och tittade upp på de kuttrande dufvorna, »Tony förstår alltid att klara saken».
Major White reste sig upp och lade undan sin tidning. Mr Wade kom just ned för den lilla järntrappan, som ledde från verandan ned i trädgården. Bankiren snoppade sin cigarr och såg lugn och belåten ut, som om han ätit en god frukost. Till och med i fråga om njure och skinka på ett utländskt hotell gäller det, att ingenting är omöjligt för en god vilja, och Marguerite kunde språket.
»Jag skall vända upp och ned på hela hotellet, om det gäller, för att skaffa lille gubben allt, hvad han vill hafva», hade hon sagt. Och därmed anföll hon kyparen på flytande tyska.
Marguerite såg sin far komma och anlade sin beskyddande min. »Där har du det solida, praktiska förståndet», sade hon i låg ton till Joan med ganska tydlig hänsyftning på hans omfångsrika figur.
Endast i ett afseende var hon emellertid illa . underrättad beträffande anordningarna för morgonens utfärd. Tony Cornish skulle icke komma till hotellet för att hämta mr Wade och major White, utan de tre herrarne skulle mötas på den skuggigaste af alla kanalgator, Koninginne Gracht, där träden äro så lummiga, att dagsljuset knappt midt på dagen förmår genomtränga löfverket och där båtarne smyga af och an som tysta vålnader. Denna förändring i planen hade vidtagits med hänsyn till det förhållande, att lord Ferriby befann sig i hotellet, där han just i detta ögonbliik högtidligen intog sin frukost i sina enskilda rum, hvilka hade utsikt åt Toornoifeld.
Lorden kunde således icke se de brittiska konstitutionens båda fasta stödjepelare, mr Wade och major White, då de promenerade öfver Korte Vor-hout med cigarr i munnen, försjunkna i en trygg tystnad, som kanske framkallades af medvetandet om att vara situationen fullt vuxna, ifall något oförutsedt skulle inträffa.
Cornish väntade dem på kanalbanken. Han satt just och betraktade en båt, som långsamt arbetade sig fram förbi honom. Det var en af dessa.
Källa: Project Runeberg ·