Sida 540
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
stora lastdragare, som äro enkom byggda för godstrafiken på de större kanalerna och de öppna flottlederna i Scheldemynningen. Den var fylld från för till akter med små fyrkantiga lådor, som endast voro stämplade med ett nummer och ett hamnmärke i svart. En ej obehaglig lacklukt kändes öfver doften från vattenväxterna i kanalen.
»Hvart man vänder sig, möts man af det där otyget», var Cornish’s hälsning till de båda engelsmännen.
Major White med sitt fina luktsinne insöp begärligt doften. Mr Wade såg på kanalbåten med en nick. Kommersiell företagsamhet och framför allt kommersiella framgångar väckte hans ovillkorliga respekt
De stego upp i vagnen, som väntade under träden. Cornish var som vanligt rörlig och liflig — en helt annan typ än hans båda följeslagare, hvilka hvarken ägde begåfning eller förfining.
De funno portarne till malgamitverken stängda, men portvakten, som kände igen Cornish som en inflytelserik person, öppnade porten för dem samt tillsade kusken att vänta utanför, tills herrarna komme tillbaka. Alla fabrikslokalerna syntes öde, och alla dörrar voro stängda.
»Är det blandningsdag?» frågade Cornish.
»Alla dagar äro blandningsdagar nu, mein Herr, och en del arbetare äro sysselsatta äfven om natten. Om herrarne vänta ett ögonblick, skall jag gå efter mr Roden».
Och han lämnade dem i solskenet på den öppna platsen mellan porten och Holzens bostad. Om några minuter kom han tillbaka, i sällskap med Percy Roden, som kom ut från kontoret i skjortärmarna och med pennan i handen. Han skakade hand med Cornish och White och såg på
mr Wade med en half bugniug. Han såg ej vidare glad ut öfver deras besök.
»Vi skulle vilja se edra böcker.»
»Vi skulle vilja se edra böcker», sade Cornish. »Jag förmodar, att ni ingenting har att invända?»
Roden tuggade sin mustasch och betraktade spetsen på sin penna.
»Ni och major White? frågade han.
»Och denne herre, som åtföljer oss i egenskap af finansiell rådgifvare».
Roden rynkade pannan på ett nästan oför-skämdt sätt.
»Ah!* sade han. »Törs jag kanske fråga, hvem denne herre är?»
(Forts.)
EN VETERINÄRVÄSENDETS BANBRYTARE.
j en 13 maj fyller f. d. profes-sorn vid Veterinärinstitutet medicine och fil. doktor Johan Gustaf Hjalmer Kinberg 80 år. Säkerligen skall det glädja främst hans forna elever samt alla våra veterinärer och af deras yrke intresserade att här se den vördade åldringens bild. Ty professor Kinberg är, som bekant, den vetenskapliga veterinära banbrytaren i Sverige samt den energiske befrämjaren af veterinärernas sociala ställning.
Professor Kinberg blef student i Lund 1838, fil. doktor 1844 och medicine doktor 1850. Åren 1846—1852 tjänstgjorde han som militärläkare dels på sjön — bl. a. var han uppbörds-läkare å fregatten »Eugenie» på dess världsomsegling 1851—53 — dels i armén. Han vistades äfven som underläkare vid danska
armén ioSlesvig i tre månader 1850. År 1856 utnämnd till t. f. föreståndare och professor vid
d. v. Veterinärinrättningen, blef han tre år senare ordinarie. Detta är i största korthet den framstående och afhållne vetenskapsmannens karrier.
Professor Kinbergs verksamhet på det veterinära området har som sagdt varit af största betydelse. På vidsträckta resor i utlandet inhämtade han kännedom om veterinärväsendets ordnande, om hvilket han här i Sverige inlagt så stor förtjänst. Och å detta område har han äfven utvecklat en lika stor som värdefull författareverksamhet.
På 80-årsdagen bringa först och främst den gamle professorns forna lärjungar honom sin tacksamma lyckönskan om en lugn och fridfull lefnadsafton.
Källa: Project Runeberg ·