Sida 812
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
UR VAN BIBBERS LIF.
Af RICHARD HARDING DAVIS. Förf. till »Framgång». Öfversättning för HVAR 8 DAG.
Miss Arnetts hund.
Unge van Bibber hade en tid vistats hos bekanta i Southampton på Long Island och äfven varit inbjuden till herrskapet Arnett. Miss Ar-nett, hvilkens mor såg en del gäster hos sig, var en tilldragande ung dam, med en beundrande svit af unge män, hvilka visade uppmärksamhet men inga afsikter och af hvilka miss Arnett ej syntes gifva någon särskild företrädet. Hela hennes intresse var i själfva verket koncentreradt på en hund, en skotsk »Collie» som löd namnet Duncan. Hon tillät denna hund alla möjliga friheter och gjorde den till en plåga för alla i hennes omgif-ning. Han följde henne alltid, när hon gick, eller sprang bredvid hästen när hon var ute på ridt. Han sträckte ut sig framför brasan i matsalen och kom folk att hoppa till vid bordet, när de kände hans kalla nos på handen eller tassarne på sin klädning. Han ansågs allmänt för ett ytterst obehagligt bihang till familjen, men ingen vågade göra minsta antydan därom till miss Arnett, eftersom hon endast höll af dem som tyckte om hunden eller låtsade göra det.
Morgonen efter sedan van Bibber anländt försvann hunden och kunde icke anträffas. Van Bibber fann hela huset i största uppståndelse af denna orsak, och den välkomsthälsning han fick blef helt kort. En ankommen gäst kunde icke tagas hänsyn till, när det var fråga om en bortkommen hund. De andra herrarne talade om för van Bibber i förtroende, att den allmänna lättnaden bland gästerna i följd af hundens förvinnande närmade sig exstas, men denna försvagades snart betydligt af miss Arnetts dystra uppsyn och hennes oförmåga att kunna tänka på något annat än att återfinna hunden. Stämningen blef så tryckt och nervspännande, att gästerna för lugnets och husfridens skull beslöto att samla ihop ett belopp för den som lyckades hitta hunden — trots allt var den ju icke så obehaglig som det skulle vara, ifall deras besök förstördes af miss Arnetts nedslagna lynne.
»Jag tycker», sade den unga damen efter lunchen, »att några af er, mina herrar, kunde vara nog artiga att erbjuda er att söka efter honom. Jag är säker på, att han icke kan ha gått långt eller, om han blifvit stulen, att de inte häller hunnit så långt bort. Hvilka af er vilja anmäla sig? Jag är säker på att ni gör det för min skull. Ni, mr van Bibber, som är så duktig! Vi höra alltid talas om era bedrifter. Hvarför visar ni er inte som en situationens man?»
Den hånfulla ton, i hvilken dessa ord yttrades, stack van Bibber.
»Jag har aldrig ställt upp mig som särskildt duktig», sade han, »och att söka efter en bortsprungen hund öfver hela Long Island är inte någon synnerligen lätt sak att göra med framgång, skulle jag tro.»
»Jag trodde inte, att ni ej skulle taga emot en sådan utmaning», sade en af herrarne, »det är just ett företag i er stil.»
»Ja», sade en annan, »jag skall garantera pängarne för vadet, om ni försöker hitta den.»
»Tack!» sade van Bibber kort. »De unga männen tyckas vara hågade att utnämna mig till
hundfångare, men jag tviflar på, huruvida detta är helt och hållet af oegennytta. Jag vill inte säga att de hällre skulle stanna inomhus och lära de unga damerna att spela biljard, men jag uppskattar till fullo deras skäl hvarför de inte vilja pulsa kring i snön och hvissla efter en hund. I hvarje fall skall jag, för att göra den förtviflade ägarinnan till denna värdefulla medlem af familjen mig förbunden, riskera lunginflammation — och på samma gång vill jag göra saken intressant för alla här genom att själf slå vad om, att jag skall ha skaffat hem hunden till klockan åtta i kväll. Om någon af er, oegennyttiga ungdomar, nu har något sportsmannablod i er, så bara säg summan!»
Man nämnde hundra dollars och det gjordes upp, att van Bibber skulle vara tillbaka med hunden till klockan åtta eller just strax före middagen, ty van Bibber sade, att han inte ville gå miste om sin middag för alla hundar på de två halfkloten, såvida inte hundarne händelsevis vore hans.
Van Bibber tog på sig sin stora vinterrock och sade till att spänna för vagnen. Därpå fyllde han sina fickor med cigarrer och stoppade en flaska konjak under sätet, hvarpå han svepte fil-tarne om benen.
»Jag känner mig just som på en undsättnings-expedition till nordpolen. Jag tycker jag borde ha några följeslagare», sade han.
»Topp», utbrast en af herrarne, »antag att vi göra en »pott» och bidraga med femti dollars hvar och den som kommer hem med hunden i tid får alltihop?»
»Men mitt vad står väl fast?» frågade van Bibber.
Ja, det gjorde det. De fyra herrarne skyndade att taga på sig riddräkt, hästarne sadlades och leddes fram. Hvar och en af de fyra upptäcktsresandena fick ett långt rep att binda vid »Dun-cans» halsband och leda honom hem med, om de hittade honom. Damerna, som de tvungits att öfvergifva, höjde ett ironiskt hurra och miss Arnett sände dem ett allvarsamt leende.
Därpå skildes de åt och togo olika vägar. Det snöade stilla och var mycket kallt. Van Bibber körde på utan mål, såg sig om till höger och vänster och undersökte hvarenda bakgård och gränd. Då och då ropade han an någon farmare-vagn och frågade den åkande om man sett till någon vilsegången »collie», men svaret blef alltjämt nekande. Snart hade han den lilla staden bakom sig och begaf sig uppåt höjderna. Vinden var bitande kall och drog från hafvet med en kyla som trängde genom kläderna.
»Ab, detta är storartadt», sade van Bibber till den tåliga hästen framför sig. »Detta är sport, det är det. Nästa gång jag kommer till denna del af världen, skall man då släpa mig hit med ett rep. Trefligt gästvänligt folk, de der Arnetts, hva’? Bjuda en att känna sig som hemma och jaga hundar på en isfjord. Vet minsann inte, när jag någonsin haft så angenämt.»
Då och då reste han sig upp och blickade forskande rundt öfver höjder och dalar för att se om han inte kunde upptäcka något mörkt föremål som sprang öfver den hvita snön, men han såg ingenting som liknade en hund eller ens spår af någon.
Två gånger träffade han på de andra, som skallrade tänder af köld och svuro i sadeln.
Källa: Project Runeberg ·