Sida 813
Kappsegling om en man af Ulyss Rogers
UR VAN RIBBERS LIF.
»Nå», sade en af dem huttrande, »ni har inte ihittat hunden, ser jag.»
»Nej», svarade van Bibber. »Åh, nej. Jag har gifvit upp försöket. Jag kör bara omkring för mitt nöjes skull. Luften är så uppfriskande och det känns så skönt när det snöar ner mellan kragen
-och halsen.»
Klockan fyra var van Bibber så genomfrusen en karl kan bli, sedan han sväljt en half butelj konjak. Det var så kallt, att cigarrspetsen frös till is, när han tog den ur munnen, och hans fötter tycktes ha fastnat vid vagnsgolfvet.
»Jag tror, jag uppger saken», sade han till slut och vände hästens hufvud hemåt mot Southampton. »Jag tycker lika litet som någon annan om att förlora trehundrafemti dollars, men jag älskar mitt unga lif och jag har ingen lust att låta förvandla mig till en isstaty för en hunds skull.»
Han körde hem till stallet och selade själf af hästen, ty alla pojkarne voro ute och genomspa-nade bygden, och därpå gick han utan att möta någon upp på sitt rum och stängde in sig. Han var inte angelägen om, att de andra skulle få veta att han tröttnat på jagten så tidigt. Det var en ■stor öppen brasa i hans rum, han tog på sig varma kläder, sträckte ut sig framför elden i den stora länstolen och rökte och läppjade på konjaken, i det han log af belåtenhet vid tanken på de fyra andra som foro omkring i snön.
»De måste ha bättre nerver än jag», sade han för sig själf, »och de kunna taga åt sig så mycken ära och belöning de vilja, för jag är nöjd att vara där jag är.»
Klockan sju såg han de fyra ryttarne komma utmattade tillbaka — utan hunden. När de gingo förbi hans rum, hörde han en af dem fråga om van Bibber kommit tillbaka och en annan svara att han hade det, eftersom vagnen var insatt, men att en af betjäningen sagt att han begifvit sig ut igen till fots.
»Har han? Verkligen?» sade rösten. »Nå, ja, han har sportblod i sig och han kommer att be-höfva hålla det vid febertemperatur, om han väntar att få öfverlefva det. Jag är så genomfrusen, att jag inte kan böja på fingrarne.»
Van Bibber log och lade sig ännu bekvämare i länstolen. Han hade slumrat ett par minuter och kände sig mycket väl till pass. Klockan half åtta började han kläda sig till middagen, och när klockan fattades fem minuter stod han färdig vid fönstret och blickade ut öfver den hvita planen som låg därute i månskenet. Snön hade slutat falla och allt låg stilla som hugget i marmor. Då kommer där plötsligt öfver planen ett mörkt föremål på fyra ben, ömkligt haltande och släpande sig fram, som om fotterna varit af bly.
»Kors!» utropade van Bibber. »Där är ju hunden!» Inom ett ögonblick var han ute och nere i hallen. Han hörde mumlet af röster i salongen ■och hur damerna medlidsamt beklagade de genom-frusna männen. Van Bibber tog på sig sina stora galoscher och en ulster, som räckte från öronen ned till tårna, och skyndade ut i snön. Hunden hade nog kraft och intelligens kvar att försöka springa undan för honom och med ett hopp åt sidan begaf han sig åt andra hållet Van Bibber visste att klockan bara fattades tre minuter i åtta, och hunden måste han ha. Den hoppade först åt ena sidan och sedan åt den andra samt högg åt honom, men van Bibber var nu uppiggad och rusade blindt på hunden. Han fick ett tag rundt om kroppen på djuret och de rullade båda öfver
ända. Van Bibber upp på benen i en blink, upp för trappan och in i matsalen, just som de stodo uppställda till middagsbordet och minutvisaren pekade på en minut före åtta.
»Hvad sägs om det?» utropade van Bibber med ena handen i luften och hållande hunden under sin andra arm.
Miss Arnett flög på hunden och omfamnade den, våt som den var, så att hon förstörde sin klädning, och alla herrarne tittade instinktmässigt på klockan och sade:
»Ni har vunnit, Van!»
»Men ni måste vara ihjälfrusen», sade miss Arnett med ögonen lysande af tacksamhet.
»Ja, ja,» sade van Bibber och började darra af köld. »Jag har haft förfärligt långt att gå och jag måtte bära honom hela vägen. Om ni ursäktar går jag och byter om.»
Han kom igen på en misstänkt kort tid och man beundrade hans uthållighet och betalade vadet.
»Hvar hittade ni honom?» frågade en.
»Ja», ropade alla i korus, »hvar fanns han?»
»Det är någonting som endast två varelser veta,» sade mr van Bibber, »Duncan och jag. Dun-can kan inte tala om det och jag vill det inte. Om jag gjorde det, skulle ni säga att jag försökte spela duktig och jag skryter aldrig af hvad jag gör.»
EN HISTORISK FOTOGRAFI.
Moltke och grefve Waldersee.
När Moltke skulle högtidligen föräras Fältmarskalkstafven togs en del fotografier af denna scen, att tjäna som hjälp för den tafla häröfver som målaren Prof. Werner fått i uppdrag utföra. — Prof. Schirm i Breslau tog äfven, på Waldersee’s begäran, ofvanstående grupp, som emellertid på kejsarens befallning, i likhet med de öfriga fotografierna, icke fick offentliggöras af hänsyn till taflans mästare.
Moltke, som utan att ana något blifvit lockad in i ett mörkt rum, blef så öfverraskad af blixtljuset vid fotograferingen att han för första — och väl för sista — gången lär blifvit »skrämd».
Källa: Project Runeberg ·