Sida 36
10. Regeringarnas försök att lösa arbetarfrågan
1871 101,927 1874 351,670 1877 493,447 1878 437,158 1881 311,961 1884 549;990 1887 764,000
Således: redan 1884 hade socialdemokraterna hunnit fullständigt upphäfva socialistlagens menliga inflytande på deras agitation, och 1887 lade de på det mest häpnadsväckande sätt sin obrutna lifskraft i dagen. Och det bör anmärkas att det just är i de med belägringstillstånd välsignade orterna, som partiet finner starkaste tilloppet.
Kasta vi nu en blick på statssocialismens reformatoriska arbete finna vi att detsamma bedrifves lika tveksamt som socialistförföljelserna med förkärlek. Sedan sjukkasse- och olycksfallsförsäkringslagarne trädt i kraft och ålderdoms- samt invalidförsäkringslagen äntligen fått fast form, skyndade sig tyska ministrar att förkunna det denna sistnämda vore “slutstenen“ i den statssocialistiska byggnaden. De två första lagarne kunna ju i allra bästa fall blott göra till ett helsosamt allmänt tvång, hvad det enskilda ingripandet redan till en stor del genomfört. Lagen om ålderdoms- och invalidförsäkringen, statssocialismens höjd- och slutpunkt, kan näppeligen betecknas som annat än en — för arbetarne i allo ogynsam — omreglering af fattigvården. Till kassorna skola arbetare, kapitalister och staten tillskjuta tre lika delar, och, om arbetaren i 30 år betalat sitt bidrag i minst 47 veckor hvarje år samt uppnått sitt 70:de lefnadsår, erhålles en årlig lifränta af 108 kronor, eller (om det är en arbeterska) 72 kronor. För hvarje bidragsår utöfver det 30:de, ökas denna lifränta med 1,80 kr. för män och 1,20 kr. för kvinnor. Oafsett att sådana summor — då lönarbetare i närvarande arbetsbristtider ytterst sällan kunna spara något eller värksamt understödas af sina halfvuxna barn — äro otillräckliga äfven för den
Källa: Project Runeberg ·