Sida 13
1. Om glaciärer eller jöklar, deras utbredning, deras rörelser och däraf förorsakade bildningar. Dessa bildningars förekomst långt ifrån nutidens glaciärområden utgör bevis för en tid med strängare klimat, istiden
(se fig. 4). Dessa vid alla glaciärer förekommande glaciärälfvar äro i hög grad grumlade af fint lerslam, som uppsamlats under glaciärens yta ur bottenmoränens bärgartsmjöl. Få Island kallas de just på grund af sin slamrikedom och vattnets däraf nästan mjölkhvita färg för “hvitåar“. När älfven når en sjö eller hafvet, afsättes detta slam lagervis på bottnen. Då slammets beskaffenhet och ymnighet ändras i samma mån som strömhastigheten, alltså med årstiderna och väderleksförhållandena,
Fig. 4. Bild af en jökel.
Tvänne mindre jöklar ses sammanflyta till en, hvarvid deras inre sidomoräner förena sig och bilda en midtmorän. I jökelns nedre ända, som är omsluten af bågformiga ändmoräner, ses en öppning, “jökelporten“, ur hvilken jökelälfven framrinner. Vidare märkas radierande remnor i jökelns nedre ända och en tvärs öfver jökeln gående afsats (“isfall“), som afspeglar någon ojämnhet i den underliggande dalbottnen.
får denna afsättning ofta en vacker varfvighet i sin lagring, hvarför den benämnes varfvig lera. Sådan varfvig lera har en mycket stor utbredning i södra och mellersta Sverge samt når stundom en mäktighet af tiotals m. Grenom sin tydliga varfvighet af omväxlande bruna och grå ränder samt vanligen genom sin betydliga kalkhalt (på grund hvaraf den ofta användes till märgling) skiljer den sig från andra yngre leror. Den blef under
Källa: Project Runeberg ·
