Istiden : Ett skede i jordens historia

växtvärld i rikedom och yppighet jämförlig med den nuvarande i mellersta Europa eller Nordamerikas sydstater. Barrträd och sumpcypress, cypress, björk, bok, alm, lind, lönn och poppel, murgröna, hassel- och snöbollsbuske, valnötsträd och magnolia m. fl. trädslag funno då trefnad i nordpolens närhet. Man har såväl i Grönland som på Spetsbergen funnit praktfulla försteningar af denna forntida växtvärld. Likaså trifdes då i mellersta Europa växter, som hafva sina närmaste nutida släktingar vida närmare ekvatorn. En egendomlig djurvärld, af för det mästa numera utdöda djurformer, satte också en främmande prägel på denna tid. De nu lefvande däggdjursarterna funnos ej ännu, men man kan i tertiärtidens djurvärld spåra de stamformer, från hvilka de utvecklats. Man har vidare ådagalagt, att mot slutet af denna period klimatet småningom försämrades, de ömtåligare växtformerna dogo ut på nordligare breddgrader eller funno trefnad först i sydligare trakter. Likadant var förhållandet med djurvärlden. Det inträdde en allmän förflyttning mot ekvatorn både af djur och växtarter. När klimatförsämringen nått en viss gräns, började evig snö lägra sig i polartrakterna och i bärgländer; vi befinna oss då helt oförmärkt vid början af det tidsskede, som vi kalla istiden. Klimatet försämrades fortfarande. Den eviga snön alstrade glaciärer, som tilltogo i storlek och mäktighet. De fyllde de smärre dalgångarna, flöto tillsammans i hufvuddalar och bredde ut sig i dessa; genom tillökning i mäktighet skyllde de efter hand de lägre bärgshöjderna, växte småningom öfver de högre — större sammanhängande landisar bildade sig. Det skandinaviska höglandets is bredde ut sig öfver de lägre delarna af landet, den växte i mäktighet, så att den täckte de högsta fjälltoppar, såsom refflorna å dessa och flyttblocken visa; på grund af sin till många tusen fot uppgående mäktighet kunde landisen skrida fram öfver Östersjöns bäcken utan att brytas af hafvet. I en sammanhängande massa tränger den upp öfver länderna på hinsidan Östersjön och når sin södra gräns först vid Holland, Harz, Leipzig, Breslau, Warschau, sin östra långt inne i Ryssland vid Nowgorod och bortom Moskwa. I sydväst förenar sig isen med den samtidiga storbritanniska, och i väster når den en gräns vid Atlantens större djup, där den brister i kolossala isbärg. Redan