Julfrid: 1903

* JULFRID

ningar, tills den stod där fullbordad, då han sedan öfverlämnade den åt en särskild styrelse.

I denna kyrka ha säkerligen många tusen hört sig till lif och frälsning. Äfven Beskows efterträdare, kyrkoherde Fr. Hammarsten, som nu är predikant i Blasieholmskyrkan är en mycket begåfvad och för själars frälsning nitälskande man.

Därnäst ha vi Immanuelskyrkan i Lidköping. Den är byggd at sten och uppfördes 1884 för en kostnad af endast 15,000 kronor. Aret därpå ägde dess högtidliga öppnande rum, då missionsföreståndaren d:r E. J. Ekman invigde densamma. Den äges af Immanuelsförsamlingen i samma stad och har i stora salen sittplatser för omkring 800 personer. Läget är mycket centralt. Predikant är Karl Lönnerberg och föreståndare hamnkapten Aug. Hemberg.

Ehuru detta missionshus redan från början var an-sedt för att vara en mycket treflig och lämplig lokal, har det dock nyligen (förlidet år) genomgått en rätt grundlig restaurering och framträder nu i föryngrad och förbättrad förrn.

Tranås missionshus tillhör Tranås missionsförening, som har till ordförande fabrikör J. Johansson och predikant förre distriktföreståndaren O. Frank. Det har en central plats i närheten af stationen i det trefliga samhället med samma namn. Huset är visserligen enkelt men i vårt tycke mycket trefligt såsom missionshus. Man känner sig redan vid första besöket » såsom hemma», och predikanters enstämmiga vittnesbörd är, att det är en lokal, i hvilken det går mj^cket lätt att tala. Men därtill bidrager nog icke så litet det förhållandet, att mötena i regel äro talrikt besökta.

Den lokal, som benämnes Salemskyrkan i Karlskoga, är blott ett af de 8 missionshus, som finnas i samma socken och tillhöra samma förening. Karlskoga missionsförening är nämligen en af de största friförsamlingarna på landsbygden, och Karlskoga socken en af de större, hvad folkmängden angår. Den fria andliga verksamheten inom Karlskoga är också jämförelsevis gammal. Där bor ännu den gamle predikanten C. J. Nyvall, som i omkring 50 år verkat som predikant.

Missionshuset blef, då det först byggdes, uppfördt ett stycke utom byn till följd af tomtförhållanden men flyttades 1897 in i byn på lämpligare plats. Det blef då också ombyggdt och fick namnet Salemskyrkan. Den rymmer omkring 1,000 personer. Ombyggnaden kostade omkring 10,000 kronor.

Ordförande i Karlskoga missionsförening är rektorn vid praktiska skolan Joh. Lindholm och predikant N. P. Bergström.

Att döma af S:t Eskilskyrkans i Eskilstuna både namn och utseende skulle vi naturligtvis säga, att det är en statskyrka. Den liknar ju med sina två stora torn och flera små precis Uppsala gamla domkyrka! Men så är det dock icke. Den tillhör med alla sina torn Eskilstuna missionsförening, i hvilken banmästare A. Dahlström är ordförande och G.

för Guds folk och ett rum, där eviga lifvets ord förkunnas. Under gångna tider har man icke så noga räknat därmed. Kyrkorna byggdes mörka och klumpiga. De voro — och många äro det delvis ännu — så otrefliga och kalla, att prästen måste uppträda både inför altare och på predikstol, klädd i öfverrock och ytterskor, för att kunna hålla sig varm, under det att åhörarne sutto i »låd-bänkarne», klädda på samma sätt. Och på samma sätt var det med många af de första missionshusen. De liknade mer gråa lador än någonting annat. Mången afhöll sig därför från att gå, och icke så få af dem, som gingo, förkylde sig och togo skada till sin hälsa.

Men man hade icke heller då så stora fordringar. Man var glad och lycklig, bara man kunde få ett hus att samlas uti. Och de, som skulle uppföra det, voro oftast få och fattiga. Nu har det dock blifvit helt annorlunda både inom statskyrkan och våra frikyrkor. Man har börjat beakta Davids ord: »Se, jag bor i ett hus af cederträ, men Guds ark bor i ett tapettält». De nya samlingshus, som uppföras, äro både fina och bekväma. Och genom reparationer och ombyggnader sättas inånga af de gamla husen i tidsenligt skick, det ena vackrare och trefligare än det andra.

Ett och annat af de frikyrkliges kapell är också, hvad det 3'ttre beträffar, byggdt i fullkomlig statskyrkostil, och man har också börjat använda benämningen »kyrka». Och därom kan man ju knappast ha något egentligt att anmärka, så länge lifvet i församlingen ännu hålles friskt och målet för all verksamhet är Guds namns förhärligande och själarnes frälsning. Men vi anse det vara i högsta grad förkastligt, då någon församling bygger öfver förmåga och behof. Det saknas tyvärr icke sådana exempel. Den ekonomiska ställningen har som en följd däraf blifvit sådan, att de stora skulderna hvilat som en mara öfver verksamheten. I stället för en liflig andlig verksamhet i ett enkelt skuldfritt hus har man nu visserligen ett fint och stort hus men en församling, som suckar under en stor skuldbörda.

Efter dessa inledande anmärkningar vilja vi lämna en j| kort beskrifning öfver våra bilder.

På helsidplanschen ha vi tre missionshus och en kyrka. Den märkligaste af dessa är onekligen den sistnämnda eller Blasieholmskyrkan, som har sitt namn efter den stadsdel i Stockholm, där den är uppförd. Den började anläggas redan 1865 oeh blef tre år därefter invigd. Den kostade i uppförande omkring 200,000 kronor och har sittplatser |j för 2,800 personer. Länge var denna kyrka den största

i vårt land men

öfverträffades sedan af Betlehemskyrkan i Göteborg och [-Immanuelskyrkan-] {+Immanuelskyrkan+} i Stockholm. Blasieholmskyrkan var allt från sin första början så nära förenad med det aktade namnet Gustaf Emanuel Beskow, att nian ej gärna kunde tala om det ena utan att genast tänka på det andra. Kyrkan kan också med skäl kallas hans verk. Han [-inköpte]-] {+inköpte]+} tomt, samlade medel och lånade pen-

S:t Johanneskyrkan i Jönköping.

Domkyrkan 1 Linköping.