Julfrid: 1903

* JULFRID * * 29 *

Rik och faltig.

Rikedom och fattigdom äro motsatser, sora förekomma i lifvet både på det andliga och lekamliga området. Det finns människor, som äro lekamligt rika, men andligt fattiga, och det finns människor, som äro lekamligt fattiga, men andligt rika. Det är svårt att vara fattig i timligt afseende, men det är förvisso minst lika svårt att känna sig andligen arm. Jordisk rikedom kan icke lämna någon ersättning för detta armod. — Det finns också människor, som med hänsyn till sina intellektuel]a egenskaper kunna sägas vara i besittning af en viss andlig rikedom, men dock äro andligen fattiga.

Vi hade, ett sällskap på tio personer, suttit tysta en stund omkring aftonlampan, efter att hafva samtalat om åtskilliga lifvets spörsmål, då en af sällskapets medlemmar, en medelålders tjänsteman med en djup underström af idealitet i sin karaktär, parad med en nykter blick på tingen, yttrade ofvan anförda ord. Vi kände till hans goda iakttagelseförmåga och hans konst att kunna framställa det han ville säga i verklighetens lifliga färger, och därför lyssnade vi med intresse, då han fortsatte:

— Under min studietid hade jag tvenne kamrater, med hvilka jag gärna umgicks. Vi voro ofta tillsammans, oaktadt vår lifsåskådning icke var densamma. Det kan förefalla underligt att vi under sådana omständigheter kunde komma öfverens — och det kunde vi naturligtvis icke när våra samtal kom att röra sig därom, men genom gemensamhet i studierna och åtskilliga andra intressen drogos vi dock till hvarandra — måhända bidrog härtill i icke oväsentlig mån att vi alla tre, unga som vi voro, ansågo det ideella i lifvet för något högt och stort, och till dettas riddersman ville vi göra oss i vårt framtida lif, om vi än härutinnan i de viktigaste fallen icke skulle komma att stå vid hvarandras sida. Mina båda kamrater hette Arnhold Bergh och Hjalmar Haglund. Arnhold Bergh var uppfostrad i ett kristligt hem och hade mottagit i sin själ djupa intryck därifrån, intryck som icke förrunno, då han trädde mera ut i lifvet, utan fast mer nitade sig än djupare fast i hans inre. Därför var han också alltid beredd, när det gällde, att träda inom området för religionens och kristendomens försvar, och detta gjorde han med öfvertygelsen, det djupa förståndets och trosinnerlighe-tens lugna skärpa. — Hjalmar Haglund hade icke i sitt hem kommit under sådana goda inflytelser. Ytligare än Bergh sträf-

vade han efter att »följa med sin tid», som han sade, i allt. De allra färskaste tankarna, som i namn af tidsguden »kultur», under hvilkens mantel, som bekant, döljer sig en hel del, som i själfva verket har mycket litet med verklig odling att skaffa, framträdde på det andliga området, ansåg ban sig som en modern människa böra ansluta sig till. Och fastän han själf, på sitt vis, ville det godas framgång, ryckte han många gånger på axlarne, när det blef tal om kristendom och religiöst lif samt mumlade något om »efter-blifvenhet», såsom så många •kulturkämpar» i våra dagar göra, de

där låta slagorden och fraserna taga herraväldet öfver den lugnt öfvervägande tanken. 1 samma mån sora hans förakt för kristendomen och tör religionen i allmänhet och hans guds-förnekelse antog en mer utpräglad karaktär, förmärktes allt mindre och mindre det ideella hos honom, det utbyttes mot en egoism, som så mycket lättare fick makt med honom, som ban med begärlighet insöp hvad så många af tidsgudens apostlar lärde, att människan skall utveckla sitt eget jag för att själf kunna få njuta så mycket som möjligt af detta lifvet, dä intet annat gåf-ves. Detta nya moralbud smakade så bra för många. Och äfven för Hjalmar Haglund.

Vi hade ungefär samtidigt slutat våra studier. Arnhold Bergh blef präst, under det Hjalmar Haglund, som redan under sin studietid sysslade med skriftställeri, ägnade sig däråt som yrkesman, därför tian ock ägde åtskilliga förutsättningar.

Båda ha nu hunnit så långt på sina lifs vägar, att den som vet hur det gått dem kan af-döma hvilken af de bådas lifsåskådnin-gar kommit till korta, hvilken af dessa mina f. d.

kamrater blef verkligt rik och hvem som blef lika verkligt fattig.

Arnhold Bergh tjänstgjorde till en början som pastorsadjunkt i en stad, men erhöll inom kort en komministratur i en landsförsamling. Han gick till utöfvandet af sitt kall med brinnande nit, paradt med förstånd och omtanke. Hans själ var för stor för att finna glädje i tillfredsställandet af själfvets begär, ban hade i stället lärt sig förslå, att hängifvenheten för andras välgång, offrandet, skänkte hjärtat den bestående tillfredsställelsen, skänkte, hvad Hjalmar Haglund, alla själfviska sträfvanden till trots — eller kanske rättare sagdt till följd af dessa sträfvanden — ändå saknade, nämligen inre frid och lycka.

Arnhold Bergh ådrog sig också församlingsbornas odelade