Julfrid: 1903

* 30 *

* JULFRID *

sj'mpatier. Visserligen fanns det i församlingen många, som icke tyckte så mycket om det helgjutet kristliga, som utstrålade från hans hjärta, ja många kunde t. o. m. känna det besvärligt att vara i hans närhet, men när man såg, huru han gick omkring bland de fattiga och sjuka i församlingen och talade tröstefulla, broderliga ord till dem om Gud som hjälper ur all nöd, om honom, utan hvilken lifvet icke är något lif och utan hvilken ingen varaktig tröst och hjälp är att finna och huru han äfven, så långt hans ekonomiska omständigheter medgåfvo det, lekamligen hjälpte sina behöfvande församlingsbor — då kunde man ej säga annat än godt om honom. Och när han från predikstolen i den lilla, oansenliga, grå ]andtkyrkan förkunnade lagens och evangelii ord i anda och kraft, icke skonande att med dess rätta namn benämna synden, vare sig den framträdde mer allmänt i kristligt och moraliskt fördömliga tidsriktningar eller i enskilda fall på fjärmare eller närmare håll. men ej heller försummande framhållandet af att Herren Kristus dött för att frälsa människorna från synden och att förlåtelse därför kunde erhållas, om sådan i ödmjukhet och ånger begärdes — ja då var man viss om att Arnhold Bergh var en präst, som med glädje hade aflagt prästeden.

Arnhold Bergh hade. strax efter det han tillträdt sin komministerbeställning, gift sig med dol tern till en fabrikör från hembygden. Han hade förut af öfvertygelse lust den åsikten, att hemmen utgjorde den sunda grundvalen för samhällets och statens bestånd. men när han blef gift med en houom jämnbördig, ädel kvinna och själf fick ett hem, då lärde han sig förs à, hvad hans öfvertygelse utan egen erfarenhet icke visste, att del egna hemmet utgjorde en ljuskälla, hvarifrån rika, värmande strålar flödade. Därför gick han ut att fylla sina plikter med gladare hjärta och med ljusare blick på allt omkring sig än han eljes skulle ha gjort. Hans hem blef ock idealet för ett hem. Lika omt}'ckt som han själf, blef hans hustru. Hon var honom mycket behjälplig i hans arbete ute bland församlingsborna, och dessa sade så ofta, att just sådan skall en pastorska vara. Att han för den skull icke försummade plikterna i sitt e,get hem, behöfver jag icke nämna. Därinne rådde glad. ljus tro på lifvet och en allvarlig gudsfruktan. Därinne bodde lyckan. Arnhold Bergh var i ordets djupaste bemärkelse en rik man. Tv hans rikedom hade sitt hemvist i hans hjärta. — I hafven hört, huru och hvarför han blef rik. — — —

Arnhold Bergh stannade som komminisler i församlingen och hade varit där i 18 år. Julaftonen kom med sina rika, sköna minnen. I komministerbostället voro förberedelserna för julfiran-det afslutade. Ute var det snö och kallt. Inne var det ljust och varmt — andligen och lekamligen. Julgranen, som stod nära ett fönster, var tänd och sände ut genom detta strålknippen af ljus. Julklapparne voro utdelade, den obligata julaftonmåltiden var afslutad, och Arnhold Bergh och hans hustru talade om huru rika de voro. Många gånger förut liade han talat med sin hustru om sin f. d. studiekamrat Hjalmar Haglund. Han hade sett hans namn nämnas i tidningarna, af hvilka en del prisade honom för hans talangfulla författareskap, för hans djärfhet i åsikterna och för den starka rökelse han så ofta upptände för tidsguden »kulturs» förkunnelser: själfhäfdelse, fri kärlek, kristendomsförakt nr. m., m. m. Men nu var det länge sedan han hade hört något om honom. Äfven nu kom Arnhold Bergh att tänka på Hjalmar Haglund och sade till sin hustru, att han undrade huru det gått för honom. I

samma ögonblick kom han att kasta sin blick mot fönstret, där julgranen stod och fick se ett ansikte utanför fönstret. Han gick genast ut för att se hvem det var och träffade — en främling. Denne lyfte på hatten och frågade efter komminister Arnhold Bergh och fick till svar att han nu talade med honom. Arnhold Bergh bjöd främlingen stiga in. Främlingen hörsammade inbjudningen, tog af sig hatt och röck samt slog sig ned å den stol, som framsattes för hans räkning. Så såg han sig omkring i rummet, och Arnhold Bergh och hans hustru kunde på skiftningarna i hans anlete iakttaga, att detta hem med de två lyckliga makarne, där julgranen brann och talade till främlingen om att här inne härskade ljuset, på honom gjorde ett obeskrifligt intryck. Därefter log han vemodsfullt mot de två och sade:

— I ären lyckliga och rika. Jag är fattig. — Arnhold, känner du igen mig V

— Nej, svarade denne.

— Vi voro studiekamrater, du minns Hjalmar Haglund.

Ja, nog mindes Arnhold honom, men Hjalmar hade till sitt yttre så förändrats, att Arnhold icke kunde känna igen honom. Arnhold sprang fram, omfamnade houom hjärtligt och bjöd honom välkommen till sitt och sin hustrus hem.

— Jag har kommit hit för att träffa en vän. Jag är alldeles ensam, har ingen som tänker vänligt om mig och i mitt inre är jag djupt olycklig. Men jag är själf skulden därtill. Du minns, Arnhold, hur vi mången gång råkade i dispyt om våra olika lifs-åskådningar. Du trodde på kristendomen, jag gjorde det inte. Jag blef, som du vet, skrifiställare. Jag skref böcker och fick förmånliga anställningar i åtskilliga huvudstadstidningar. Man sade att mina böcker och artiklar voro talangfulla, och jag kan ju tro det. Jag tillhörde den »modärna skönlitteraturen», bekände mig till den s. k. intelligensaristokratien, jag hånade kristendomen och lärde att människan skall vara sig själf nog, att människans uppgift är att njuta lifvet — jag ansåg mig med ett ord vara en riktig kämpe för,»kulturen». Jag öfvertalade mig själf att jag var lycklig i min åskådning, fastän jag mången gång kände en tomhet och otillfredsställelse, som gnagde i mitt inre. Någon gång föll den tanken på mig att jag borde gifta mig. Men därtill var jag för egoistisk. Jag ville icke binda mig vid något, ty när jag lärde att andra skulle njuta riktigt af lifvet, ville jag själf lefva som jag lärde. Och det var icke svårt. Jag »njöt» af lifvet. Så gingo många år, men allt efter som åren gingo, tilltog min otillfredsställse. Den började kännas så tung, att min arbetskraft led däraf. På så sätt miste jag min anställning, jag miste också härigenom så småningom mina vänner — jag blef ensam och arm. Jag blef fattig till både själ och kropp. Jag finner nu att min lifsåskådning gjort bankrutt. Den duger icke till att göra människan rik och lycklig. Din lifsåskådning var kristendomen, den har du kämpat för och blifvit rik. Min blef materialismen, den kämpade jag för och blef fattig.

Här slutade vår vän tjänstemannen sin berättelse. Vi hade gripits af densamma. Vi hade känt glädje åt Arnhold Bergh och deltagande med Hjalmar Haglund, oclr vi skildes icke åt förrän vi fått veta, att, fastän Hjalmar Haglund var fattig, så blef dock äfven han rik. Denna julafton blef vändpunkten i hans lif.

T—r T.

julstjärnan,

(Från tyskan.) Af SIGRID WIEDEMANN.

Det var åtta dagar före julafton. — I ett litet, men snyggt möbleradt rum satt murare Hanels hustru sent på kvällen vid sin symaskin. Hon vågade knappt se upp, och blott liksom i flykten for hon då och då med handen öfver ögonen, hvilka fördunklades af tårar. I en tätt intill väggen slående säng låg en måhända knappt åttaårig flicka. Hon var blek och aftärd samt hade slora glänsande ögon. Hon följde med blicken oafvändt den arbetande kvinnans alla rörelser.

»Mamma», sade slutligen den lilla flickan, »gråt då icke så mycket.»

»Ack, Maria», svarade kvinnan utan att se upp från sitt arbete, »om Gud icke genom ett under snart hjälper oss, vet jag icke, hvad det skall blifva af oss». — Och så fortsatte hon allt ifrigare med sitt arbete.

»Ack, lilla mamma, om åtia dagar är det ju julafton, och då skall allt blifva godt igen. Jag gläder mig så mycket åt julafton.»

»Stackars barn, gläd dig icke. Vi få i år ingen julafton. Du vet, vi ha blifvit fattiga, mycket fattiga, men ingen vet, huru illa det står till hos oss. Om du vore frisk och åtminstone hade kunnat gå i söndagsskolan, så hade du där haft en julafton. Men nu — Gud sig förbarme! Vi kunna icke ens köpa dig en julgran.»

»Mamma, jag gläder mig ändå åt julafton. Jag kommer i håg alla de sköna julsånger, som vi hafva läst och sjungit i söndagsskolan, och jag kan hela julberättelsen utantill. O, mamma, den är så skön!» Och Marias ögon lyste.

Fru Hanel arbetade oafbrutet, och alltjämt runnö tårarna utför hennes kinder. Maria sjöng sakta för sig själf en julsång.

»Mamma», sade hon slutligen, »julaftonen var så skön i skolan, och det skönaste var alltid julstjärnan i granen. Ack, huru den glänste, mamma! Och vår kära fröken berättade oss alltid om julstjärnan, som lyser i hvarje hem. Alltid, när jag tillsluter ögonen, ser jag julstjärnan lysa genom fönstret, och jag drömmer så ofta om julaftonen och julgranen. Ack, jag gläder mig så myc-