Sida 31
* JULFRID *
* 31 *
ket åt julafton! Jag sofver så gärna, emedan jag drömmer så skönt.»
»Stackars vän», klagade fru Hanel. »Och när du vaknar, är all lycka förbi. I verkligheten skall du icke få någon julfröjd.»
»Men hvarför icke», frågade Maria. »Det är ju åtta dagar till julafton. Jag gläder mig så mycket åt den. Då skall allt blifva bra.»
Fru Hanel ville svara något men teg, då dörren i detsamma öppnades, och hennes man inträdde. Väntansfullt såg hon upp på honom och frågade:
»Har du uträttat något?»
»Nej», sade mannen dystert. »Hvem tager en sjuk människa i sin tjänst? Men jag är ju frisk nu. Länge till kan jag icke uthärda.»
»God afton pappa», utropade lilla Maria gladt. »O, kom till mig, och gif mig din hand! Jag kan i dag icke utsträcka min arm.»
Då mannen trädde fram till sitt barns säng, vek det mörka molnet från hans panna.
»Maria», sade han, »är du icke trött på att ligga sjuk?»
»Ack, pappa, jag har ju ännu blott legat ett år. Tänk på fru Pohl där uppe. Hon har nu legat sjuk i femton år, och hon är likväl icke otålig. Doktorn har ju sagt, att jag snart skall bli bättre.»
»Hanel, gå till sängs nu», bad hans hustru. »Doktorn har ju sagt, att du behöfver mycken sömn. Och du, Maria, sof också. Det är redan sent. Jag skall nu klippa till, så att I sedan fån sofva ostörda.»
Mannen gick in i den lilla kammaren, och Maria vände hufvudet åt väggen samt tillslöt ögonen, sedan hon dock först än en gång sagt: »Lilla luamma, arbeta icke så länge!»
Efter en kvarts timme märkte fru Hanel på mannens och Marias jämna andedrag, att de båda voro insomnade. Då bröts på en gång hennes styrka. Hon satte händerna för ansiktet, och heta tårar strömmade ned för hennes kinder. Mannen och barnet anade icke, huru svårt hon kände det.
För några månader sedan hade allt hos dem varit annorlunda. Sedan ett år tillbaka hade Maria insjuknat i ledvärk. Detta var visserligen en stor sorg, men då hade de åtminstone inga näringsbekymmer Mannen hade god dagspenning, och hon själf förtjänade något med sömnad. Men på hösten hade hennes man nedstörtat från en hög byggnadsställning och afbrutit sitt ena ben samt därefter fått ligga sjuk i flera veckor. Byggmästaren hade icke velat gifva någon skadeersättning, emedan han påstod, att Hanel varit drucken. De veckor, under hvilka mannen läg sjuk, voro bekymmersamma, men de, som följde därpå, blefvo ändå värre. Dä Hanel åter kom upp från sjuklägret, kände han icke blott en svaghet i benet, hvilken hindrade honom vid gåendet, ulan märkte äfven, att tryckningen öfver bröstet, hvilken förorsakats af fallet, tilltog och försvårade andhämtningen. Han var salunda urståndsatt att utföra något ansträngande arbete. Desto flitigare arbetade fru Hanel, ty hon såg med förskräckelse, huru hennes små besparingar smälte ihop. Doktorn och medicinen skulle betalas, för det dagliga uppehället måste sörjas, ved anskaffas och hyran inbetalas. Och alla tillgångar voro redan slut! Hon visste icke mera någon utväg. Hyresvärden hade sagt upp henne, emedan de ej betalat hyran för sista månaden. Hennes man och Maria visste dock intet därom. Och huru hon än öfverlade med sig själf och arbetade, fann hon likväl ingen utväg och kunde icke ens förtjäna så mycket som till det allra nödvändigaste. När hon tillskurit och sytt ett dussin barnskjortor erhöll hon femtio öre. Detta var en mager lön, men om hon klagat däröfver, skulle arbetet utan vidare tagits ifrån henne. Hundratals kvinnor i den stora staden åtnöjde sig med denna knapphändiga betalning. På flera ställen hade hennes man hört efter arbete, för att åtminstone erhålla en handlangaretjänst, men öfverallt erhöll han samma svar: »Blif frisk först, sjuka arbetare använda vi icke.»
»Gud i himlen, förbarma dig», suckade den stackars kvinnan. Hon insåg, att snart skulle den tid komma, då hon skulle blifva tvungen att begära hjälp af andra. Det hade hon hittills ännu aldrig behöft, och det var just detta, hon tyckte vara svårast af allt.
Hon såg bort på Marie, som sof så lugnt, som om hon hvarken känt sjukdom eller nöd. Öfver hennes ansikte låg ett leende. »Hon drömmer väl åter om julstjärnan», hviskade fru Hanel för sig själf. Det skar henne i hjärtat att tänka på, huru Maria gladde sig åt julaftonen samt, huru hon hoppades på denna såsom på en vändpunkt till det goda. Ja, den som kunde så gladt hoppas och tro som detta barn! Maria visste väl, att nöden var stor, men det glada barnahjärtat och det fromma barnasinnet kunde icke blifva nedtryckt däraf. Barnet hoppades och trodde, att julstjärnan skulle lysa äfven i deras fattiga boning. Men fru Hanel hade förlorat hoppet på en förändring till det bättre. Om hon åtminstone hade kunnat skaffa barnet en liten julgran med en gyllene stjärna i toppen! Men icke ens detta skulle hon kunna, huru hon än räknade och öfverlade.
Suckande upptog hon åter sitt arbete, hon hade redan allt för länge försummat sig. Till kl. half ett satt fru Haneli vid sin symaskin, och sedan hvilade hon blott ett par timmar för att därefter strax åter börja sitt arbete.
Hanel gick på morgonen åter ut för att söka arbete. Maria var i dag mycket sjuk. Fru Hanel såg det på barnets ansiktsuttryck. Men Maria klagade ej för att icke göra sin moder ännu
sorgsnare. Fru Hanel böjde sig öfver barnet och kysste henne på pannan sägande: »Stackars barn! Ack, om jag kunde hjälpa dig och lindra din smärta!»
»Mamma lilla», sade Maria, »jag blir ju snart bra. Jag har åter drömt om julstjärnan. Den var så stor och glänsande. Ack, om jag finge se julstjärnan på julnatten!»
Under morgonens lopp knackade det på dörren. Den gamle, vänlige doktorn trädde in.
»Jag måste se, hvad min lilla tåliga patient gör», sade han, i det han gick fram till Maria.
»Det står mycket illa till, herr doktor», sade fru Hanel suckande.
»Ah, mamma», inföll Maria, >så illa är det dock icke, och det skall ju snart blifva bättre.»
»Barnet tror, att när julafton kommer, skall allt blifva bra», förklarade fru Hanel.
Doktorn nickade och smekte barnets bleka kind.
»Du bar rätt», sade han, »haf blott tålamod, och det skall bli bättre.»
Fru Hanel gick med doktorn ut i förstugan.
»Kära fru», sade doktorn, »om barnet kunde få några ångbad, skulle detta verka bättre och hastigare än all medicin.»
»Herr doktor», svarade fru Hanel, »jag skulle göra allt för Maria, om jag blott hade — men — O, Gud! — Ack, herr doktor, att jag måste säga er det, — jag måste bedja er icke komma tillbaka. Jag har inga penningar, jag har intet att betala er med. Jag kan icke heller anskaffa medicin — ingenting, ingenting!»
»Kära fru», återtog doktorn, »jag skulle gärna komma tre gånger om dagen, om jag därmed fortare kunde hjälpa er dotter. Någon betalning behöfver ni ej tänka på. Jag håller så mycket af Maria. Ett så snällt och tåligt barn har jag aldrig sett. Jag tar icke vetat, att I liden nöd. Berätta mig allt, fru Hanel, allt. Måhända kan jag hjälpa er.»
»Nöden är stor, herr doktor; mig kan ingen hjälpa.» Och fru Hanel grät bittert.
Den gamle doktorns vänliga ord bragte henne dock slutligen därhän, att hon för honom klagade all sin nöd, och det tycktes henne liksom en lättnad att en gång få vältra denna tyngd från sitt bröst.
»Det är illa», sade doktorn, då fru Hanel teg, »men förlora ej tålamodet. Jag skall se, om icke något kan göras för er man, så att han antingen får arbete eller understöd. Och barnet sedan — ja, barnet. Lät Maria komma till ett sjukhus, där är hon bäst skyddad.»
»Ja, det vet jag väl», svarade fru Hanel, »men det kan jag icke göra. Om jag också själf skall hungra och blott unna mig en halftimmes sömn, så kan jag dock icke lämna bort barnet. Ack, herr doktor, Maria är ju vår enda solstråle! Huru skulle jag kunna uthärda, om jag icke hade henne och icke kunde blicka in i hennes vänliga ögon! När hon talar om julstjärnan och tror, att julen snäll göra allt godt igen, då är det mig, som om jag åter måste fatta mod; och då kan jag åter arbeta. Nej, herr doktor, från Maria kan jag icke skiljas.'
>Ni har rätt, fru Hanel, Gud välsigna er!»
Så sägande aflägsnade han sig. Därute på gatan svängde han sin käpp i handen, under det han hviskade för sig själf:
»Maria skall ha en julstjärna.»
* *
Trots alla bemödanden fann murare Hanel intet arbete. Han blef allt tyngre och dystrare till mods. Hade icke Maria funnits, kunde fru Hanel väl haft skäl att frukta, det hennes man skulle ådraga sig någon svårartad sjukdom. Men när fadern iöreföll dyster, ropade Maria honom till sin bädd och smekte honom samt bad, att han skulle läsa något för henne. Ofta bad hon honom taga bibeln och läsa julberättelsen. Och vid Marias sjuklägtr vek Hanels svårmod och dysterhet bort. Blott då hon talade om sin julfröjd och sina förhoppningar eller i barnslig glädje erinrade om forna julhögtider, skar det honom i hjärtat, och han kände sig nära förtviflan.
»Pappa», sade Maria en dag, »när det blir julafton, måste du gå på gatorna och titta in i fönstren på stjärnorna, och berätta mig, huru vackert det är. O, pappa, hvad jag gläder mig åt julafton, när julgranen tändes öfverallt, och julstjärnan glänser däri!»
»Barn», sade Hanel nedslagen, igläd dig icke åt julafton. Vi kunna icke såsom förr gifva dig något. Vi kunna icke ens tända en gran åt dig; vi hafva ju knappt något att äta. Snart måste vi tigga.»
Med strålande ögon såg Maria på fadern. Hon förstod icke, hvarför hon icke fick glädja sig.
»O, pappa, jag fröjdar mig ändå«, sade hon, »och julafton kan göra allt godt igen«. — Och i den tron förblef Maria.
Julafton var inne. Den gamle doktorn satt i sin studerkammare. Han såg allvarsam och bedröfvad ut. Det hade icke alltid varit så tyst som nu i hans hem. Han hade halt hustru och barn, två söner och en dotter, och på julaftonen hade huset alltid genljudit af fröjd och glädje. Med åren blef det allt tystare. Gossarne kommo från hemmet och blefvo själfständiga män, dottern gifte
Källa: Project Runeberg ·
