Sida 32
* 32 * * JULFRID *
sig tidigt. Därefter borttog Gud hans trogna maka. Detta var ett hårdt slag, men det var blott början till en rad af sorger. Då kriget utbröt 1870, drogo sönerna till Frankrike, och den gamle doktorn hörde till deras antal, hvilka med blödande hjärtan sågo de segrande trupperna återvända. Hans söner hvilade i fransk jord. Dottern hade blifvit änka och kom med sitt enda barn, en liten flicka, hem till fadern. Och den ensamme mannen kände sig åter glad, då han såg sitt barnbarns leenden. Men glädjen varade icke länge. En barnsjukdom utbröt och fråntog honom äfven denna, hans ålderdoms tröst. Doktorn blef ensam med sin dotter. De hade kommit öfverens om, att då det i deras eget hem icke mera fanns någon julfröjd, de åtminstone skulle bereda de fattiga och sjuka så mycket de förmådde. Den gamle läkaren hade genom pröfningar och lidanden blifvit en verklig vän för de fattiga. På spe kallades ban af många »fattigdoktorn». Han log däråt och menade, att denna titel var honom kärare än den högsta ordensutnämning. Under en åtta dagars tid hade han tillsammans med sin dotter öfverlagt om. huru man på bästa sätt skulle kunna hjälpa Hanels. Och hans bemödanden hade krönts med framgång. Han hade lyckats finna arbete för murare Hanel. En ansedd ho-tellvärd hade lofvat honom att på nyåret gifva Hanel arbetsförtjänst.
»Helena», sade doktorn till sin dotter, »detta skall blifva en välkommen julgåfva. Men vi måste ställa i ordning en julgran åt lilla Maria och fästa en stor stjärna i toppen. Julstjärnan är det sjuka barnets största förhoppning. Ack, Helena! Om jag vore rikare än jag är, om jag hade femtio kronor. Då kunde jag förskaffa bad åt det sjuka barnet, och Hanels skulle få flytta ur sin fuktiga boning så att de blefve friska. Men så långt kan jag icke hjälpa, och pä en insamling vågar jag icke tänka. Julen medför alltid så många utgifter för en hvar. Om blott den gode Guden ville låta något särskildt hända för det stackars barnet! För honom vore det ju en småsak.»
»Pappa lilla», sade dottern, »vi vilja icke förlora Hanels ur sikte. Du har icke förrän nu berättat att nöden var så stor Jios dem.»
»Jag har icke själf vetat det, Helena, eller ens anat det. Men nu måste nöden vara mycket stor. eljest hade fru Hanel aldrig yppat något därom. Och det är just därför jag så gärna vill hjälpa».
»Pappa», sade Helena, »jag gäl ut nu. Jag har några uppköp att göra. Åt lilla Maria skall jag söka ut en docka. Hon måste hafva något vackert».
Den gamle doktorn nickade vänligt åt sin dotter, då hon lämnade rummet. Sedan såg han efter i sin anteckningsbok, hvilka de sjuka voro, som mest voro i behof af hans besök. Han gjorde sig i ordning att gå ut, då det häftigt knackade på dörren.
»Stig in», ropade doktorn. Och då han såg den inträdande, tillade han:
»Hvad har händt, min käre Hesse?»
Bankir Hesse, som bodde i husets första våning, var dödsblek, som om något förskräckligt inträffat. Den gamle doktorn sköt fram en stol åt honom och frågade än en gång:
»Hvad har då händt? »
»Doktor, doktor», sade Hesse, »vi voro nära att i dag på julafton förlora vårt harn, tänk er, vår kära lilla Elsa!»
»Men hvad har då händt barnet, käre Hesse, skall jag komma?»
»JVej, nej«; sade Hesse, »Gud vare tack, det behöfs icke. Såsom ett under är det för mina ögon. Ni skall få höra: Min hustru var utgången och hade lilla Elsa vid handen. De gingo på 'Breda gatan, då plötsligt ett par hästar skenade. En förfärlig trängsel uppstod, lilla Elsa lösrycktes från min hustrus hand och stod midt i farvägen, då hästarne rusade fram. Min hustru utstötte ett skri och sjönk tillsammans. Innan någon hinner springa fram, är barnet omkullkastadt. Det kom under hästarna och vagnen — folket såg det — och likväl har det ej blifvit skadadt. Gud har på ett obegripligt sätt utsträckt sin skydddande hand. Doktor, om jag aldrig förr trott på barnens skyddsänglar eller på underverk, så tror jag dock från och med i dag på båda. Jag vet nu, att blott Gud kan beskydda och bevara».
»Tacka ni Gud på edra knän därför», sade doktorn allvarligt och djupt uppskakad.
»Barnet har blott erhållit några skråmor», fortfor hr Hesse, »men är för öfrigt oskadadt. Min hustru är ännu litet svag efter förskräckelsen.»
»Jag vill genast gå till henne», sade doktorn.
Hesse höll honom tillbaka.
»Doktor», sade han, »jag har först något att bedja er om. Då jag betänkte, hvilken julafton vi skulle hafva haft, om ej den nådige Guden hållit sin skyddande hand öfver vårt barn, då lofvade jag vid mig själf att bereda julglädje åt någon, som icke kände till glädje och lycka. Och det skall ni hjälpa mig med, doktor. Ni känner ju nöden och eländet bättre än jag. Här har ni pengar,
doktor, och dem skall ni gifva en familj, som är riktigt i behof däraf, på det att nöden åtminstone till en tid må lindras.» Doktorn uppvecklade hastigt sedelbunten och räknade penningarna med strålande ögon:
»Hundra kronor», utropade ban gladt.
»Hesse, ni är sänd af den käre Guden».
Och doktorn berättade om Hanels och om huru han själf för en kort stund sedan hoppats och önskat, att Gud måtte göra ett under för att hjälpa lilla Maria.
Bittert gråtande satt fru Hanel på julaftonen vid sin symaskin. Hon måste arbeta, rastlöst arbeta. Om hon blott haft några öre för att kunna glädja Maria! Men ingen ville låna henne. Mannen såg dyster ut. Endast Maria var glad, fastän hon icke hade någon julgran.
»Mamma', sade hon, inästa år blir jag kanske frisk, och då gör du i ordning en julgran med en stor vacker stjärna uti. O, pappa», utropade hon, »gå ut och se på stjärnorna! Någon af dem, den skönaste och klaraste, är säkert julstjärnan. Kanhända får du också se någon julgran.»
»Hvem kommer*, frågade fru Hanel nästan förskräckt, då det knackade på dörren. Innan hon hann ropa »stig in» inträdde den gamle doktorn, gladt hälsande.
»Ni, herr doktor», utropade man och hustru förvånade och liksom med en mun.
»Jag kommer till Maria. Jag skall några minuter hålla för hennes ögon, så att hon icke ser livad julgubben gör». Så sägande satte ban handen för Marias ögon.
»Se så, barn, se nu icke upp».
Stumma af förvåning sågo makarna Hanel på frun, som nu inträdde, åtföljd af en tjänsteflicka, sonl bar en julgran och en korg. Flickan gick, men frun stannade kvar. Hon flyttade bordet intill Marias säng, ställde julgranen därpå och lade åtskilliga småsaker omkring densamma. Där låg en vacker bok och en docka, kakor och äpplen samt styrkande saker. Slutligen tände hon de små vaxljusen i granen.
»Nil», utropade den vänlige doktorn förnöjd och tog bort handen från Marias ögon.
»O, en julgran», jublade barnet. »O. mamma! O, pappa! Och där är en julstjärna uppe i toppen alldeles sådan som i söndagsskolan. Huru vacker den är, mamma! Se, pappa, jag fick likväl en julgran och en julstjärna!»
Doktorns dotter trädde fram till sängen, böjde sig öfver Maria och kysste henne på pannan sägande:
»Jag har också haft en liten flicka, som hette Maria, och hon är i himlen. Mitt eget barn kan jag icke glädja mera, men därför ville jag nu så gärna härmed bereda dig någon liten glädje.»
Med strålande ögon såg Maria på den vänliga frun och de vackra gåfvorna, och därefter fästes hennes ögon åter på julgranen, och hon jublade: »O, julstjärna, julstjärna !» Och så strök hon med handen öfver dockans fina klädning samt såg på den vackra boken. Hon visste knappt till sig af bara glädje.
Ur stånd att tala stodo Marias föräldrar där. Doktorn gick fram till dem och sade allvarligt:
»Maria har trott, att julaftonen skulle göra allt godt igen, och den gode Guden har verkligen för detta barns skull gjort ett under. Han har räddat ett barn från döden, på det ett annat skulle varda hjälpt därmed. Jag ensam kunde dock icke hafva gifvit en sådan hjälp, huru gärna jag än velat det. För er», sade han, vändande sig till Hanel, »har jag en plats på nyåret, och blir lönen icke så stor, så är det dock bättre något än intet». — »Och se här, detta är för er», sade han till fru Hanel och räckte henne sedelbunten», ty däraf får ni bad till Maria samt betalning till ved och hyra och på nyåret en bättre bostad». — Och så berättade doktorn, huru han fått penningarna.
Det var en underbar julafton i den fattiga boningen, hvilken doktorn lämnat tillsammans med sin dotter, båda åtföljda af välsignelse från de ur nöden hulpna.
»Ni käre, gode herr doktor», hade Maria sagt. »Nu skall jag säkert snart blifva frisk».
Murare Hanel och hans hustru hade räckt hvarandra handen med tårar i ögonen. De sågo på den gyllene stjärnan i granen och tänkte på den sanna julstjärnan, som lyste öfver Betlehem vid frälsarens födelse — han, som kommit för både rika och fattiga — och denna stjärnas glans gjorde deras hjärtan glada.
Maria hade lagt boken på täcket och dockan på armen och sjöng sakta för sig själf om julträdet, det skönaste af alla träd.
»Och», hviskade hon slutligen till dockan, »julstjärnan är den skönaste stjärnan i.
Källa: Project Runeberg ·
