Sida 22
* 22 *
* JULFRID *
Den gamle trötte vandringsmannen.
§§& lång var dagens kamp, och bördan tung, Och solens glöd den trötta foten brände; Ej någon tillflykt hvart han blicken vände, Och nu han sjunkit ned på hedens ljung,
hemlös främling, stadd på vandring blott Hvad bitter nöd som skymtar i de orden; Ej något skydd, ej någon vän på jorden, Och sköfladt hemmet där hans vagga stått.
üpen öppet står ännu Guds fadershus, Hans plats står tom ännu vid högtidsbordet; Och fadersrösten, dyra frälsningsordet, Den kallar honom hem till fröjd och ljus.
f|uds varma sol, den lyser ännu klar När foten stapplar och när ögat svider, Och öfver tröttad vandrare sig sprider En stråle af hans kärlek underbar.
A—der.
VÄLSIGNELSE.
Med skyndsamma steg gick jag en vårmorgon till mitt arbete. Jag hade brådtom, ty minuterna voro räknade och jag ville ej komma försent till min plats. Det låg litet tunn snö på marken, himlen var hög och klar och solen kastade sina milda strålar genom de kala trädgrenarne i parken. Luften var ren, mild och behaglig. — Ett stycke framför mig ser jag en gammal man sakta gående, bärande en korg i handen, och några granriskvistar under vänstra armen. Han möter en välbärgad man i samhället, tummar på mössan för honom
och säger några ord, men den välklädde mannen går förbi utan att det ringaste lyssna till eller bry sig om den gamle. Förbi mig ilar en ung man, som synbarligen hade ännu mera brådtom än jag, och när han kommer bredvid den gamle mannen, som går där med långsamma steg, liör jag att den gamle tillropar honom något. Men den unge mannen hade icke tid att ens vända sig åt sidan och se, hvem det var, som tilltalade honom. Jag förstod emellertid af hvad jag sett, att den gamle fattige mannen bad om något. Jag gjorde mig därför redo, tog upp min portmonnä och
Källa: Project Runeberg ·
