Julfrid: 1903

* JULFRID *

* 23 *

framtog en tioöring och hade tillreds i handen. När jag så gick förbi, vände jag mig till honom och sade: »Här har ni några ören». Till mig framräcktes då tvenne, af värk alldeles förvissnade händer, och som jag skyndsamt fortsatte min väg, hörde jag efter mig: »Gud välsigne herrn!» Och ifrån fontänen i parken, tills jag kom till banken, hörde jag oaflåtligen ljuda i mitt inre denna röst: >Guds välsignelse för 10 öre — Guds välsignelse för 10 öre». Jag blygdes öfver mig själf, som gaf den fattige mannen så litet — längre fram kom jag dock i tillfälle att gifva honom något mer — men mången gång sedan dess ha de där orden, »Guds välsignelse för 10 öre», stått lifligt för mitt minne och de utgöra en inledande orsak till att denna uppsats om välsignelse blef skrifven, ehuru det är båttre att få erfara och mottaga välsignelse än att läsa om densamma. Att draga ner Guds välsignelse öfver sig för små, obetydliga gärningar, gjorda i kärlek, det är alla förunnadt, blott

det finnes villiga hjärtan därtill.

* *

*

Det är mycket, som man icke kan se och förklara, men som likväl är en verklighet och en absolut nödvändighet för oss att äga. Vi se icke luften, som omgifver oss, men vi känna den och dess verkan med hvarje andetag vi taga. Vi se icke vinden eller stormen, som rasar och susar omkring oss, men vi höra den och förnimma dess verkningar. Vi se icke vår egen eller andra människors röst, men vi höra ljudet däraf och taga intryck af orden som uttalas. Vi se icke når daggen faller, men när morgonsolens klara strålar återspeglar sin förgyllning och glans uti daggdropparne då se vi att de hafva fallit. Så är det också med välsignelsen. Vi se den icke, men vi förnimma och känna den.

Välsignelse är något obeskrifligt underbart. Man kan icke säga hvad det är, men man kan icke heller förneka dess verklighet. Man ser icke, när den faller, och likväl ser och förnimmer man den tydligt. Den är icke något materiellt, så att man kan taga på det, men likväl medför och gifver den materiella ting. Den är icke någon andlig gåfva, men den tillför oss rikligt andliga gåfvor och utvecklar betydligt desamma. Den är icke i och för sig lyckan, men den medför verklig lycka för hvar och en, som blir delaktig däraf. O, det är en underbar verklighet!

Vi gå in uti en kyrka eller ett missionshus. Mycket folk strömmar till och fylla hvarje plats. Unga och gamla komma. Fattiga och rika sitta sida vid sida med hvarandra. Här är ingen åtskillnad. Alla hafva kommit för att få någonting; de känna sig behöfvande och utblottade allesamman — de äro tomma kärl, som önska att blifva uppfyllda — uppfyllda med goda ting. Det första vi se att hvar och en gör, när han satt sig ner på sin plats, är att han böjer hufvudet mot handen och tyst suckar. En bönesuck uppstiger på elektriskt snabba vingar till Gud — en suck, en bön om välsignelse. När orgeltonerna brusat och sången tystnat, framträder predikanten. Han synes allvarligt berörd af stundens betydelse — han känner det och synes nästan darrande. Det första han gör är att han böjer sitt hufvud till bön, och hela församlingen följer exemplet — alla bedja. Kunde man nu höra allas suckar och böner, som uppstiga från denna samling, så skulle de helt visst alla sammanfattas uti det lilla innehållsrika ordet: välsignelse. Predikanten beder om välsignelse för sig och sina åhörare och att ordet — Guds ord — han talar må blifva välsignadt för livar och en. Ahörarne bedja för sig själfva och för predikanten om samma sak, om välsignelse. Man erfar och känner att ehuru denna stund är ämnad och afskild för ett heligt ändamål, så blir den likväl icke det med allt hvad vi göra däråt, om icke välsignelsen ofvan ifrån faller ner öfver densamma. Ordet blir icke lefvande, om det icke blir välsignadt. Predikan, huru kraftig, huru skön och genomtänkt den än är af talaren, blir tom och innehållslös, om den icke är smord af den himmelska smörjeisen — Guds välsignelse. Det erfar

och känner alla troende, och därför är det om ingenting de bedja så mycket som om välsignelse.

Man ser icke när den himmelska välsignelsens dagg faller ner vid en andlig sammankomst, men man erfar och känner den. Stunden blir helig och dyrbar, och ordet, som förkunnas, går till hjärtat och förklingar ej i luften eller studsar mot väggarne. Tårar och glädje lysa ur mångas ögon. Ett tomt hjärta här och ett annat där i bänkarne blir uppfylldt af hugsvalelse, frid och tröst. Och när stunden är slut höres detta omdöme: det vat ett välsignadt möte — ja, ja, det var välsignadt, Gud vare lof därför! Se, det var andlig välsignelse, som genom något osynligt himmelens fönster, strömmade ner öfver sammankomsten och uppfyllde mångas hjärtan.

Det är en varm och kvalmig sommardag. Solen är glödhet på himlafästet och har varit sådan flera veckor, och hennes strålar har förtorkat gräset och blomstren på marken. Säden och rotfrukterna hålla på att brådmogna — det begynner se betänkligt ut för landtmannens skörd. Hvarje morgon spanar han efter moln, och hvarje kväll ser han på solnedgången, om den icke förutspår nederbörd. Och öfrigt folk pusta af den förfärligt tryckande hettan och längta efter svalka. Efter en längre tids bidan och väntan mulnar ändtligen himlen. Solen skymmes af väldiga moln och ett ymnigt, vederkvickande regn faller — det faller så mjukt och stilla ner. Hvarje droppe är välgörande. Den renar luften, den uppfriskar de förtorkade blomstren och plantorna, den fuktar jorden och gör den fruktbringande. Hela årets skörd är räddad och genom detta regn blir det en ymnig skörd. Landtmannens hjärta fröjdas och glädes däråt och han säger: »Det är ett välsignadt regn — ja, det har nu regnat ner många millioner kronor från himmelen.» Och från allas läppar återljuder det: »Det var ett välsignadt regn!» Hvarje regndroppe, som föll ner, innehöll något mer än blott vatten — den innehöll välsignelse. Se, det var lekamlig välsignelse, som strömmade ner i form af små milliontals regndroppar. Gud är

rik på en mångfald välsignelse.

* *

*

En gammal man långt bortifrån synes med skyndsamma steg närma sig den lilla staden Sarpat i Israels land. Det råder en förfärlig hungersnöd i landet, ty intet regn har fallit på tre år och sex månader. Allt är upp-brändt och förtorkadt. Alla förrådshus och skafferier äro fullkomligt tomma. Tusentals människor hafva dessutom dödt den förfärligt kvalfulla hungersdöden. Och detta har icke händt af en slump — det har varit en rättvis Guds straffdom öfver ett ogudaktigt folk. Utanför stadsporten ser mannen en ensam kvinna, hon är änka, gå och uppsamla bränsle. Han tilltalar henne och ber om litet vatten i ett kärl, ty han var törstig. Och då hon gick för att hämta detta, ropar han efter henne: »Hämta mig ock ett stycke bröd med!» Den stackars änkan hade icke en kaka bröd kvar i hela sitt skafferi — hon ägde blott en hungrig son och själf var hon uthungrad. Med ed bekräftar hon detta och säger: »Så sant Herren, din Gud, lefver, jag äger ej en kaka, utan endast en näfve mjöl i skäppan och litet olja i krukan». Och sina omständigheter berättar hon vidare och säger: »Att hon var utgången för att leta upp ett par vedträd och baka den sista kakan åt sig och sin son, att vi må äta och sedan dö». Profeten, som talade med kvinnan sade: »Frukta icke! Gack och gör såsom du har sagt, men baka åt mig först en kaka. Ty så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i skäp-kan skall icke taga slut, och oljekrukan skall icke varda tom intill den dagen då Herren låter regna på jorden». Och hon gjorde så — hon bakade och bakade, mjölet i skäppan tog icke slut. Det var ett drygt mjöl. Hon bakade för sig och sin son och för profeten en tid bortåt, och ändå tog icke mjölet slut ej heller oljan i krukan. O, det var ett välsignadt mjöl — ja, det var af Gud välsignadt och därför räckte det till. En handfull mjöl med