Julfrid: 1903

KEJSAR

välsignelse är bättre än stora lador fulla med säd ulan välsignelse. Fem bröd och två små fiskar, välsignade af Jesus, räcka till att mätta tusentals hungriga människor och ändå lämna ett öfverskott af tolf korgar fulla med stycken — hvad lär oss detta? Jo, att det är Guds välsignelse, som gör huset rikt och bygger barnen bo. Men, säger någon, det var ju stora underverk detta. Ja, undrens tid i detta afseende är ännu icke försvunnen.

En troende arbetarehustru kom för någon tid sedan i ett ärende och önskade tala med mig. Det var tidigt på morgonen, och jag bad därför min hustru inbjuda henne till frukost. Under samtalet berättade hon att hennes mans dagaflöning vid fabriken var en krona och sextiofem öre. De hade nio barn att försörja och uppfostra, och den äldste af dem hade nyligen begynt arbeta. De hade likväl inga skulder. Enkel och urmodig var denna hustrus dräkt och fåradt af bekymmer syntes äfven hennes ansikte — men hon var i sanning stor och förtjänade den största högaktning. »Hur är det möjligt», sade jag, »att kunna mätta och kläda för hvarje dag en så stor familj, så många hungriga barnamunnar, betala hyra och vedbrand m. m. och ändå icke, med så sipå inkomster, som er man har, sätta sig i skuld?» Det framstod och framstår ännu i dag såsom något oförklarligt för mig. Det enda, som kastar ljus och förklaring häröfver, är det, att mannen och hustrun voro troende, och att deras små tillgångar blefvo på ett underbart sätt välsignade af Gud. Mjölskäppan tog icke slut. Det var icke stora förråd uti den, men det lilla tog icke slut, och oljan i krukan förminskades icke. O, den största rikedom vi kunna äga i vårt hem är Guds välsignelse! Om våra möbler och husgeråd icke äro så fina, det gör ingenting, blott förgyllningen öfver desamma utgöres af Guds välsignelse. Om penningpungen eller plånboken icke är så späckad af mynt och sedlar, det gör ingenting, blott det lilla, som finnes däri, är bekommet på ett ärligt och rättfärdigt sätt och bär, icke endast kronans, utan välsignelsens stämpel, då räcker det lilla till. Genom Guds välsignelse blifva bronsmynten silfver och silfvermynten guld. Af små välsignade inkomster göras stora underverk ännu i dag. Men bär våra förtjänster och medel förbannelsens stämpel — ja, då blir af guldmynten silfver och af silfver endast brons. Det reduceras betydligt, försvinner och man vet icke hvem det tar eller hvart det far.

e •

*

Ett ifrigt jäktande är det i närvarande tid, och det har väl ganska länge fortgått så — ett jäktande efter rikedom. På världsspråket kallas det intelligens. Med rätt och orätt förvärfvas guldet, och när det gäller affärer då tycks hederskänslan och samvetet hos de flesta människor vara mycket elastiska. Stora förmögenheter samlas. Det kan vara godt att hafva på gamla dagar, tänker man, och det kan vara godt en gång för barnen att få. Nåja, däruti ligger ju intet orätt att tänka så. Men — men det kan också vara ganska farligt och vanskligt i denna tid att skifta arf, ty man vet icke hvad arfvet medför. Med detsamma kan äfven mycken obehaglig smitta följa. Och arfvets storlek härvidlag betyder icke något. Den orenhet och smitta, som medföljer orättfärdigt bekomna medel, kan icke genom förlåtelse tvås bort. Synden kan förlåtas hos

\

den som begått de bedrägliga och orättfärdiga handlingarne, men den ekonomiska vinsten af desamma den förblir smittad. Den bär vid arfsskiftet med sig sin otrefliga och svarta stämpel till de olika arftagarne.

För några år sedan dog en man, som efterlämnade en stor förmögenhet, och han efterlämnade — alltsamman. Lyckliga barn, tänkte man, de blifva bottenrika alla! Och de fingo också åtskilliga tiotusental kronor hvar. När jag nu efter några år ser på förhållandena — hvilken förändring! Det stora arfvet, de hundratusentals kronorna, äro försvunna för länge sedan. De hafva runnit bort likasom de runnö in. Välsignelse saknades med detta arf. Och det hjälper icke ens att sådana medel komma i goda förvaltares händer.

En ung flicka, nyss konfirmerad, hade tagit tjänst hos en familj. Hon behöfde komma bort, ty hemmet var fattigt. Det kändes dock så underligt i fadershjärtat när flickan skulle gå. Hon hade icke varit hemifrån förr. Det fälldes ömsesidigt tårar. Det var icke så lätt att skiljas. »Barn», sade fadern, »nu måste du gå. Jag har sparat ihop tio kronor, som jag nu gifver dig — det är allt hvad du får i arf, men vet att det är ärligt förtjänta penningar. Gud välsigne och hjälpe dig i lifvet!» När flickan gick, stodo på förstugukvisten far, mor och de mindre syskonen och vinkade farväl och viftade med näsdukarne. Hon hade icke gått så många steg, förrän hon vänder sig om ännu en gång och såg huru hennes fader upplyfte händerna och hörde honom säga: Gud välsigne dig, barn! Gud välsigne dig! Och hon kände i sitt inre denna stund att det var någonting, som föll öfver henne — någonting, som hon icke kunde förklara, men som gjorde henne rik och lycklig. Det var icke så stort arf hon fick, men det var välsignadt och däri låg hemligheten, hvarför det sedan gick så väl för henne i lifvet och hvarför hon till sist kom i så lyckliga och goda omständigheter.

I min ungdom kände jag en gammal troende man. Han var enligt mitt omdöme den bäste kristen jag visste. Ingen kunde så innerligt och förtroligt bedja till Gud såsom han, ingen kunde så älskligt och varmhjärtadt tala