Sida 20
* 20 *
* JULFRID *
mamons tjänst står hvarje människa, äfven Jesu lärjungar, i så måtto, att ju hvar och en har något af rikedomens eller mamons goda att förvalta och göra räkenskap för. Hade än de tolf intet synnerligt att förvalta, enär de öf-
vergifvit allt och följt Jesus, så fanns säkerligen i lärjunga-hopen i vidsträcktare mening en och annan, som ännu behöll sitt och sålunda i verkligheten stod i förvaltningen af mamons goda. I synnerhet till dessa är det Jesus talar.
Om förvaltaren säger Jesus, att han blef angifven för husbonden såsom förskingrande hans ägodelar; d. v. s. ju
mer Jesu sinne begynte råda hos lärjungarne, desto mera gåfvo de ut af mamons goda till fattiga och nödställda. I Guds och Kristi ögon var detta en behaglig gärning, men i mamons däremot var det en ond och förkastlig gärning.
Mamon, husbonden, ville, att de såsom hans förvaltare skulle spara, girigas och lägga i hög. Så långt ifrån att de skulle göra något godt mot nästan med det anförtrodda goda, borde de i stället draga till sig af nästans goda allt hvad de kunde. Trohet emot mamon var alltså otrohet emot Gud, och tvärtom otrohet emot mamon var trohet emot Gud. Guds och mamons vilja är nämligen i allting motsatt, såsom Jesus längre ned i kapitlet säger: »I kunnen icke tjäna Gud och mamon». Förvaltaren i liknelsen tjänade Gud men var otrogen mot mamon. Däri gjorde han rätt, och däri är han ett mönster för alla Jesu lärjungar.
Naturligtvis blef husbonden vred öfver förvaltarens handlingssätt. Han beslöt därför att afsätta honom och befallde honom dessförinnan aflägga räkenskap. »Gör räkenskap för din förvaltning, ty du kan icke längre vara förvaltare». Du är för godhjärtad — vill han säga — och för barmhärtig och Gud för mycket trogen. Du har icke nog förhärdat ditt hjärta och samvete i girighetens skola. Därför kan jag icke längre använda dig till förvaltare.
Förvaltaren ändrade sig dock icke, utan förblef trogen emot Gud och sitt samvete, följande apostelns förmaning: »Medan vi hafva tid, låtom oss göra det goda mot alla, men mest mot dem som höra tron till». Ännu hade han de anförtrodda ägodelarne i sina händer, och såsom han begynt, så fortsatte han att göra godt med dem. Sin husbondes gäldenär — d. v. s. dem som förut på kredit fått af de mamons ägodelar förvaltaren innehade — kallade han till sig och tillrådde dem att sätta ned skuldsumman. »Tag ditt skuldebref och skrif skyndsamt femtio bat olja i stället för hundra, och, du andre, skrif skyndsamt åttatio körer hvete i stället för hundra». Så ökade han sin trohet emot Gud, hvilkens skötebarn de fattiga och nödställda äro, men ökade äfven sin otrohet emot mamon, hvilkens håfvor sålunda minskades.
Men mamon, husbonden, huru upptog han detta sin förvaltares handlingssätt? Jo han berömde honom — icke naturligtvis därför att han handlat väl emot honom, utan emedan han handlat klokt emot sig själf, i det han både följt sin inre maning att göra godt, medan han kunde det, och äfven förvärfvat sig vänner för den tid, då han måste lämna förvaltningen och därmed äfven ägodelarne ur sina händer. Liksom ville husbonden säga : »Du var mig en listig en! Icke att jag just vann på det, men klokt och behändigt var det».
TVENNE TROGNA MAMONS FÖRVALTARE.
Källa: Project Runeberg ·
