Sida 187
En Alpfärd.
♦
liga åkerfälten; vid Cremeo helsar man redan kastanjen. Nedanom Soazza börjar mais-odlin— gen; vid Lostallo mötes man af drufvan och fikonträdet. Det förefaller, som N behöfde man genomvandra hela zoner, för att sålunda förflytta sig ur den eviga snön under en blånande sydländsk himmel, i en luft så ljum, som hade den aldrig haft en aning om Alperna. Och dock hade vi vid middagstiden kastat snöboll på St. Bernardin, och, utsträckta på den yppigaste gräsmatta, betraktade vi- samma dag, klockan sex på aftonen, i skjortärmarne, vattenfallet Riale di Castrera. Men sådant är just skaplynnet af den Schweitziska naturen. Aldrig ligger, så som der, det täcka, det behagliga alldeles vägg om vägg med det stora, det vörd-nadsväckande. På nederkanten af sina mest storartade epopéer skrifver nästan alltid Schweit-zernaturen en liten, tjusande idyll. Ena timman står man der med molnen till sidokamrater. Man ser stoftet djupt under sig. Utsig— ten är mera stor, än skön; man sjelf mera hemsk, än upprymd. Den andra timman betraktar man från ett af de breda fönstren i en täck Schweitzar-hydda ett tjusande vackert landskap, med sin silfverglittrande å, sina lindrigt höjda, grönskande kullar, sina rika, underskönt sammanställda trädgrupper.
Men oaktadt all Misocco-dalens omisskännliga bördighet och rika vegetation, buro likvisst icke dess innebyggare pregeln af välstånd
Källa: Project Runeberg ·