Sida 210
Emellan Amstäg och Fluelen.
tvungen att göra sin Rochegune några tum högre, än det vanliga rekryt-måttet, för att han icke skulle alldeles förblandas i trängseln. — Skrifver man romaner också i Ert fädernesland?»
Aktrisen satte, med en åtbörd, som icke var utan ett visst koketteri, nattmössan på huf-vudet och tillknöt med en nästan studerad sorg— fällighet hakbanden.
»Romaner — åh! utan tvifvel, fastun hos oss har man, med skyldig artighet, inrymt detta fält hufvudsakligen åt damerna.»
»Riktigt! alldeles riktigt! Hos qvinnan har känslan ännu icke hunnit utdö — hon ser ännu
i
i lifvet några spår af poesi. Hon lefver för litet mera, än frukost, middag och qvällsvard. Derföre, då verkligheten blir henne för tung, retirerar hon in på romanens område. Narr-aktigt i alla fall af henne, att hon icke sjunker ned i samma apathi, som mannen. Då skulle hon kunna vara ung tio år längre, än nu. Nu förlefver hon sig i känslans verld. Hos henne är det svärdet, som sliter ut slidan (chez elle la lame use le fourreau) själen, som förtidigt undergräfver kroppen. Vore qvinnan icke känslofull, skulle de första skrynkorna icke visa sig förrän vid fyratio-talet. Funnes hos henne så mycken prosa, som hos mannen, skulle hon vara rödblommig ännu då lockarne började skifta färg. Men, tyvärr! låter hon härja sig af passionerna, då mannen blott leker med dem — vi läsa om qvinnorna, att
Källa: Project Runeberg ·