Sida 211
Emellan Amstäg och Fluelen.
de jublande kastat sig sjelfva på bålet — bland männer vet historien blott en, som frivilligt stuckit — likväl endast handen i elden. Och ända känner hvarje skolgosse namnet: Mucius Scsevola, medan brahmin—enkans är fullkomligt förgätet. Döm derutaf sjelf! Yi brinna upp, utan att någon fäster uppmärksamhet dervid. En af edra, en karl, sveder sig till odödlighet. Är sådant rättvist? Bör således icke qvinnan till sin disposition ha romanen, för att hämna sig på historien? Hade vi icke händelsevis haft Madame Stael, ingen man hade skrifvit Corinna. Det skulle ha sarat hans egenkärlek, ty det råder en grym jalousie de metier emellan de båda könen. Man vill icke låta oss krönas på Capitolium, ehuru vi både här och hvar bidragit att kröna männerna. Men förr eller sednare skall väl detta förtryck ta ett slut. Den fria qvinnan ar ännu icke riktigt ut— vext, men hon börjar formera sig, och om ett par ar» ....
Det var således en af de fria qvinnorna, som satt i nattmössa bredvid niig. Jag hade aldrig förr sett någon St. Siinonist, och det var derföre förlåtligt, att jag en stund betraktade min granne, innan jag svarade: »Ja! om ett par år har hon vext ur slynåren, och då skola vi hoppas, att hon artar sig bättre, än hennes stormiga barndom vill lofva. Det är i det hela en konstig kristen, den der fria qvinnan.»
Källa: Project Runeberg ·