Sida 279
La Dame Noire. Skizz från Milano.
förra vakar man. Också ser man anda till fyra om morgnarne ljus glimma i de Italienska kaféerna, och hör derifrån bruset af lifligt samtalande röster. Man drar icke der på slaget Tio täcket öfver öronen* på sig — vid den tiden känner man sig ännu knappt sval efter dagens hetta. Vagnsbullret dör icke i Milano förrän med gryningen, och när den stora verldens ekipager rulla hem med sina herrskaper, mötas de af landtmannens åkdon, der han sträfvar till torget med sina kålhufvuden. Af sådan orsak var afven rörelsen på gatan under Com— minges lika liflig, som då solskenet för några timmar sedan lekte pä de nedfällda markiserna och strödde sitt glittrande guld i vattenkonsten nere vid torget. Tiggarne beklagade i långsträckta, släpande ljud sin nöd, och ett par harpspelerskor gåfvo på öppen gata en improviserad konsert, som genast tillockade dem en svärm nyfikna åhörare. En blomsterhandlerska bjöd ut de sista, halfvissnade qvarlefvorna af sitt rika förråd, och ljuset från den lykta, vid hvilken hon fattat plats, gaf hennes buketter åtminstone skenet af en friskhet, som ett halft dygns vistelse i korg beröfvat dem.
Signora Prada aflägsnade sig, sedan hon öfverhöljt sin gäst med hundradetals »Felicissima notte».
Vikomten blef sittande på balkongen. Han såg hattarne tagas ur fönstren inidt emot, såg ljusen släckas i kristallkronorna, såg mörkret
Källa: Project Runeberg ·