Bref, anteckningar och skizzer från utlandet. Del 1

sänkte sig flera gånger, troligtvis knäfallande, ned i jemnhöjd med läktarens barriér. Man utpekade äfven för mig prinsessan Amalia, den ryktbara komediskrifverskan, och, om icke min lorgnett alldeles bedrog niig, såg hon till och med litet lärd ut: ett icke det mest intagande drag i ett fruntimmers fysionomi.

Jag hade intradt i kyrkan i den kalla och lugna sinnesstämningen af en resande, som öfver hufvud, i hvad han tills dato erfarit, funnit sin väntan mera bedragen, än öfverträffad, som, af sådan orsak, betydligt skrufvat ned sina förväntningar och sökt att, så mycket som möjligt, skaka ifrån sig alla illusioner. Föga böjd att, af hvad anledning som helst, enthusiasme-ras, efter en tyskt grundlig frukost för ögonblicket temligen flegmaliskt stämd, var min re-ceptivitet för intrycken af den katholska guds— tjensten icke den lämpligast förberedda eller antagligen den lifligaste. Men öppet måste jag tillstå, att jag sällan någonsin i min lefnad kännt mig så verkligen uppbygd, som af denna en fremmande kults gudstjenst, att näppeligen någon religiös ceremoni på mig gjort det storartade intryck, som den nu ifrågavarande. I tankan, i föreställningen hade jag förut funnit någonting nästan löjligt, någonting retande för skrattmusklerna i det katholska klereciets vidunderliga utstyrsel, i de lyftade mässkjortlarne, i de svängda rökelse-karen. Som theaterscener hade de ‘gått förbi min inbillning, under for-