Sida 415
flaSLN MED SBGBRSTENBN, SPRINGÖRTEN OCH LIFSlMNET. 173
I själfva verket öfverensstämmer ofvannämda från zoologiens område dragna slutsats fullkomligt med språkliga förhållanden. Ordet pelikan är ett låneord från grekiskan och betyder där hackspett. — Benämningen pelikan för det kända sjöfågelsläktet har först senare uppkommit. — Redan våra benämningar hackspett och spillkråka, det är kråka, som gör spillror, spill, ^ angifva, att man hos oss sen gamla tider särskildt fäst sig vid den i ögonen fallande egenskapen hos fågeln att hacka i och urhålka trädstammar. Samma egenskap hade ock ådragit sig de gamla grekemas uppmärksamhet. Pelikan (grekiska tvbI&uxv eller TteJiexåg) måste härledas från eller åtminstone hafva sammanstälts med orden pelékys (7téXex,vg\ bila, yxa, och pelekao (7teX&ui(o\ bearbeta trä med yxa. En annan fomgrekisk benämning på hackspett dryoJcolaptes (ögvoKoixiTtTrig), hvilket ord bildats af dory, drys {dogv, ÖQvg), träd, och kolapto (xo/oWw), hugga med mäjsel, {Jcolapiér [xoAaTrrrJp], mäjsel, vigg) företer en parallel till den f&rra. På litauiska heter hackspett genys, på fornpreussiska genixj det är grenhuggaren. ' Hvad däremot den latinska benämningen picus, hvilken A. Fick sammanställer med ett »urindogermanskt» spihay sanskrit pika (indisk gök), latin pica (skata), fomhögtyska spShj spShtj tyska specht,^ och altså äfven med vårt spett i ordet hackspett, i sig innebär, dristar jag ej på egen hand utreda. Kan den ej helt enkelt af se fågelns skarpa näbb? Ditåt synas mig det franska piCj hackspett, hacka, spets, egg (jfr piquer samt bec^ ital. beccd)y likasom det engelska woodpecker^ hackspett, trähackare (jfr peck samt hedk)^ och äfven de svenska hackspett^ hackspik (jfr spets^ spettj spik) visa hän. Skulle ordet stå i förbindelse med en rot spaky se skarpt, spana, vore i så £bi11 denna frändskap af sekundär natur.
Om den i hackspetten sig uppenbarande eller, såsom det senare hette, till denna fågel förvandlade guden förekommo hos romame
* Den i åtskilliga zoologiska arbeten, i likhet med talltrast och andra »fSrbättringmr», fSrkommande benämningen spelkr&ka &r förkastlig.
* O. ScmusBB: Eecdlexikon der indogermanischen Ältertumskunde. Strassbus 1901. S. 782.
* A. Fick: Vergleichendes Wörterbuch der Indogermanischen Sprachen. B. 1. 3. AuSL Göttingen 1874. S. 254 och 831.
Digitized by
Källa: Internet Archive ·
