Sida 439
FÅGELN MED SEGEBSTENEN, SPRÄNGÖRTEN OCH LIFSÄMNET. 197
dom druidismens hufvudsäte, vet man förmäla, att han är en förvandlad skön men illasinnad fé eller gudinna, hvilken genom sin fägring lockade människor ned i hafvet.^ På grund af dessa sina antecedentia jagas fågeln vid hvarje nytt års ingång af öns hela manliga befolkning, och så många exemplar som möjligt dödas. Dessas fjädrar bevaras sedan med religiös andakt såsom ett säkert skydd mot skeppsbrott.^ En annan till samma ö förlagd uppgift meddelar en härtill motsvarig sed. På julaftonen vakade man, och Där kyrkklockorna ringde till midnattsmässa, samlades man i kyrkan. Därefter gick man på . jagt efter kungsfåglar. När man lyckats döda en, fäste man honom med utslagna vingar vid spetsen af en stång och vandrade med denna från hus till hus. Omsider lades fågeln med stor högtidlighet på en bår och fördes till kyrkogården, där man begrof honom under afsjungande af sånger på manska språket. Först nu ansågs julen hafva ingått, och dennas begynnelse firades med dans utanför kyrkogården.*
Om irländarne berättas, att de jaga kungsfågeln, emedan en dylik en gång genom att hoppa och picka på trummorna väckt en trupp sofvande protestantiska soldater, hvilka de katolska irländarne eljest skulle lyckats öfverrumpla. På grund af detta pseudohistoriska skäl kalla irländarne denna fågel djäfvulens dräng {^the DeviVs servanU) och döda honom, när hälst de finna honom, ja de lämna fåglarna åt sina barn med tillsägelse att genomborra dem med törnen. Man kan stundom å helgdagar se hela sockenmenigheter ute på kungsfågeljakt.* Denna framställning, hvilken i åtskilliga hänseenden förefaller tämligen ytlig och delvis till och med oriktig, kompletteras af en annan, hvilken emellertid äfven hon söker prestera en i tiden rätt närliggande historisk. grund till det egendomliga bruket. Författaren till denna anteckning förstår väl, att fågelns anseende måste förskrifva sig från druidismens dagar, men
* Jfr OviDius: anf. arb. V, sid. 551 o. f. (sirener-harpyor). ' A. Kuhk: anf. arb. sid. 107—108.
' J. G. Frazeb: anf. arb. del 2, sid. 141—142. — I E. M. Abndt: Julfesten (Öfrers. Falun 1820.) sid. 30 finnes denna sed ock omtalad, men är där missuppfattad ocli xnisstydd.
* J. Brand and H. Ellis: anf. arb. och del, sid. 104.
Digitized by
Källa: Internet Archive ·
