Sida 441
FÅGELN MED SEGERSTENEN, SPRÄNGÖRTEN OCH LIFSÄMNET. 199
lifsguden. Den bekanta fabeln, att kungsfågeln öfverträffat örnen i förmåga att stiga mot höjden genom att oförmärkt sätta sig på dennes rygg, har således sin fornärfda anledning. Men han har ock trängt djupare ned i jorden än någon annan fågel. ^
Men är då detta ett skäl! Ean det ligga någon tankegång till grund för att alla på jorden lefvande varelsers välgörare sålunda dödas? — Såsom jag redan (sid. 191 — 192) påvisat, har det varit en tro, att växtlighetsguden dödar sig själf. Detta skedde, när han fann sina krafter aftaga. Det måste hafva varit vid vintern, som Oden offrade sig själf åt sig själf, och det måste hafva varit vid det gamla årsskiftet, som lifvets mjöd åter räcktes honom. Men likasom Oden genom att offras vann lifvets dryck, så kunde ock hvarje annan dödlig — äfven gudarna voro dödliga — genom att nedstiga till underjorden erhålla den samma. Man hyste därför intet hvad vi kalla medlidande med svaga eller åldriga personer, när dessa blefvo familjen eller stammen för besvärliga i kampen för tillvaron. Förde ej omständigheterna eller deras egen hand dem snabt nog till dödsriket med dess kraft- och föryngringskälla, tvekade ej någon af deras anhöriga att sända dem dit.^ Detta var ej någon förbrytelse mot den som dödades utan tvärtom en hjälp, en frigörelse. Det var ursprungligen denna hjälp man ville räcka åt den afmattade, af ålderdomskrämpor hemsökte växtlighetsguden. Man ville befordra honom till underjordsgudens eld för att hemta ny lifsglöd, till hans brunn för att hemta ny lifsdryck åt sig själf och därmed samtidigt åt den tvinande naturen. Hackspettens efterträdare tuppen blef därför, äfven han, ett årsskiftesoffer, en julrätt, i England och Spanien i verklighet, i Sverge i efterbildning i bröd. Enligt de gamla staffansvisoma vaknar tuppen på konung Herodes' bord, i likhet med julbocken (Torsbocken), galten i Valhall (Frösr Fröjas galt) och andra växtlighetsguden företrädande djursymboler, äter upp ifrån de döda.
Hvad de rituela ceremonierna vid växtlighetsgudens dödande beträffar, måste dessa i viss mån hafva växlat alt efter arten af
* Jfr Bröderna Grimms sagor. Öfvers. Sami. 2. Stockholm 1883. S. 247 o. f. « Jfr G. O. Hyltén-Cavallius: anf. arb. del 2, sid. 294— 295.(?)
Digitized by
Källa: Internet Archive ·
