Sida 447
FÅGELN MED SBÖBRSTBNEN, SPRÄNGÖRTEN OCH LIFSÄMNET. 205
hetsgudomeos fågel, är detta däremot förhållandet med klippdufvan, tamdufvan {Columba livia)^ hvilken, man känner ej sedan hvilken tid, hos kaldeerna helgades åt Istar och senare, må hända föga före medlet af första årtusendet af vår tidräkning, därifrån såsom en Astartes fågel spred sig till de västsemitiska folken.^ Men Istar-Astarte var i likhet med den dodoniske Zevs påtagligen i älsta tider en trädgudomlighet ^, och det är följaktligen högst antagligt, att de dufvor, som ursprungligen egnats gudinnan, tillhört en art, som i likhet med hackspetten häckar i håligheter i trädens stammar och därför kunnat anses såsom en trädgudomens inkarnation. En sådan art är hlådufvan (Columba oenas). Vilda voro ock de dufvor, som funnos vid oraklet i Dodona och från den heliga ekens krona tillkännagåfvo Zevs' vilja och råd.* Dufvor innehade således här hackspettens rol, och likasom de italiska siarne (augures, auspices^ det är fågelskådare) ledde sitt ämbete från hackspetten {Picus\ härledde prästinnorna i Dodona sitt ämbete från en vilddufva {rtékeia) och kallades därför pelejader {TteXeLdåeg).^ Tvänne dufvor var det ock, som enligt Vergilius vägledde Aeneas till den gyllene misteln (aurea virga) i den i skogens djup dolda ekens krona. ^
Men dufvan betraktades i mycket aflägsen tid äfven såsom en lifsämnebringerska. Redan i Homeros' Odysseia (XII, 63) omtalas, att dufvor bringa ambrosia åt Zevs, lifsfadern. På samma sätt bragte, såsom vi sett (sid. 189), äfven bien den store lifsguden näring, när han såsom barn dvaldes i den underjordiska grottan, en omständighet, som äfven Vergilius känner till.® Men deras rival om gudafödan, hackspetten, har, såsom vi ock sett, i förhållande till Romulus haft samma funktion. Om Istar-Astarte, dufgudinnan, den stora lifsgudinnan själf, veta vi, att hon nedsteg till under-
^ Om tamdufvans historia se V. Hehn: anf. arb. sid. 335 o. f. Enligt denne författare skalle tamdufyans fSrsta införande till Earopa kanna till och med bestämmas p4 året, nämligen tiU år 492 före vår tidräkning.
• Jfr förf-.s anf. npps. Luaai, sid. 30. ' V. Hsm?: anf. arb. sid. 337.
* Jfr Hebodotos II, 55, hvarest tvänne andra daforakel, ett i Ägypten (Tebe) och ett i Libyen, äfven omtalas.
* YsBOXLius: Aeneis VI, 190 o. f.
• Qeorgica IV, 149-152.
Digitized by
Källa: Internet Archive ·
