Sida 110
Minnen från Medeltiden
110 Om sitt bröst och hufwud swart Man henne klaga hörde, När som de kommo till Kisebergha by, Hon sade swa siuk som hon war; ”Hähr har jag lofwat att jag skal dö, Det sker innan twänne daar”. Biskop Nils han stod och lydde där pa, Han såg hennes bleka hyy, ”Gud du ydmykeliga tacka må Du framkom til Kisbergha by”. Hon bars swa in i Klösteret där Swa litet hon wånda sin möda, ”Nähr jag här skal lemna min siähl, Swa far hon i himmelriks öde”. Deth war då morgonrådnan röd, Sig wiste swa arla och tida, Til den fagra Elisifs död Deth mande srva makliga skrida, Deth wil jag sägia för wist, Twå dagar förlidne woro, Sen hennes siahl nu hos Jesum Christ, In i Kisbergha Kloster wi bore. Deth wil jag sägia försann, Deth alt mitt hierta rörde, Jag Biskop Nils är samme Man, Som detta skref och hörde. Herre Christ radi fyr oss allom. Så lyder biskop Nils’ visa. Enkelt och lefvande berättar han händelserna, men såsom alla äldre kronister lemnar han oss i okunnighet om tiden, när händelserna tilldragit sig. Vi tillåta oss derföre några gissningar. Ar 1369 hade Erik Puke — Elisifs fader — återlemnat till Riseberga alla klostrets egendomar i Vermland, med tillför-
Källa: Project Runeberg ·
