Sida 216
Sieyès, Emmanuel Joseph
9 juli 1553 blef markgrefven Albrekt af Brandenburg-Kulmbach slagen af kurfursten Morits af Sachsen. Den senare sårades dödligt i striden. (J. F. N.)
Sievi (förut Evijärvi), konsistoriellt pastorat af 2:a kl., Kalajoki kontrakt, Kuopio stift, Finland, Uleåborgs län, Salo härad och domsaga. Areal 753 kvkm. 5,437 inv. (1913), finsktalande. A. G. F.
Sievsk, stad i ryska guv. Orel, vid Siev, en biflod till Desna. Omkr. 10,000 inv. Ljus- och tvålfabriker m. m. Biskopssätet flyttades 1819 till Orel, men biskopen bär ännu titeln biskop af Orel och S.
Sieyes [siäjäs], Emmanuel Joseph, fransk abbé, politisk skriftställare och statsman, f. 3 maj 1748 i Fréjus, d. 20 juni 1836 i Paris, uppfostrades först hos jesuiterna i sin födelsestad (t. o. m. 1764) och utbildades sedermera vid ett prästseminarium i Paris för det andliga kallet (han egnade sig dock mindre åt teologien, som han föraktade, än åt politiska och filosofiska studier). 1773 ordinerades han till präst. Han intresserade sig liksom så många af den tidens franska präster minst af allt för sitt yrkes sysselsättningar, men mycket för politiken. Som generalvikarie hos biskopen af Chartres valdes han 1787 af prästerskapet till medlem af provinsförsamlingen i Orleans. Starkt påverkad af tidens samhällsreformatoriska idéer, utgaf S. Vues sur les moyens d'exécution dont les representants de la France pourront disposer en 1789 (1788) samt Essai sur les priviléges (s. å.), där han gick till rätta med de sociala och politiska missförhållandena och skisserade ett arbetsprogram för de snart sammanträdande états généraux. Ett namn skapade sig S. genom broschyren Qu'est-ce que le tiers état? (1789), som vann enorm spridning. Han häfdar här satsen, att tredje ståndet i själfva verket utgjorde hela franska nationen och kräfver för detta stånd, som är allt, men hittills varit intet, rätten att bli något. Den representativa demokratien är det politiska ideal, som S. förfäktar, och han framkastar redan nu tanken på en nationalförsamling. Till denna tankes förverkligande bidrog han måhända kraftigare än någon annan, sedan han 1789 valts till deputerad för Paris i tredje ståndet af les états généraux. Som en af de främste medverkade S. vid affattandet af den bekanta bollhuseden (20 juni 1789), och det var han, som vid den kungliga seansen 23 juni s. å. gaf en samlingssignal i orden: "Mina herrar, vi äro i dag, hvad vi voro i går. Låtom oss öfverlägga". I den konstituerande nationalförsamlingen (1789-91) var S. en af de mest bemärkta personligheterna. Som talare förmådde han visserligen icke på grund af sitt kyliga, abstrakt dialektiska framställningssätt väcka entusiasm hos sitt auditorium, men han satte som idégifvare i hög grad sin prägel på nationalförsamlingens arbeten. Sålunda författade han som medlem af konstitutionskommittén ett mycket uppmärksammadt projekt till "förklaring af människans rättigheter" och framlade den sedermera genomförda planen till Frankrikes indelning i departement. Han uppträdde med skärpa mot det kungliga vetot, hvilket han betecknade som ett "lettre de cachet" mot folkviljan. För juryinstitutionens införande nedlade S. ett energiskt arbete, och på den representativa lagstiftningens område drog han upp riktlinjer genom fixerandet af den politiska medborgarrätten (aktiva och passiva medborgare). 1791 erbjöds S. att bli biskop i Paris, men han vägrade att låta välja sig till denna post. Han ingick efter 10 aug. 1792 som deputerad i nationalkonventet, där han, om ock motvilligt, röstade för Ludvig XVI:s död. I konventets parlamentariska strider spelade han en föga framträdande roll, men lyckades genom tillbakadragen försiktighet rädda sig undan skräckväldets fasor. Tillfrågad, om hvad han under denna tid uträttat, gaf han det ryktbara svaret: "Jag har lefvat". Till försvar för sin hållning under skräckväldet utgaf S. anonymt Notice sur la vie de Sieyès. Efter Robespierres fall (juli 1794) var S:s stjärna åter i stigande, och han insattes som medlem i välfärdsutskottet, i hvilken egenskap han deltog i förhandlingarna med Preussen, Holland och Spanien 1795. Äfven på utrikespolitikens fält strödde han kring sig betydelsefulla uppslag, hvilka längre fram, af Napoleon, fullföljdes (t. ex. mediationsakten 1803 och Rhenförbundet 1806). S:s anseende stod vid denna tid på sin höjdpunkt, och allmänt väntades af honom lösenordet i det författningsarbete, som konventet återupptog. I de båda berömda talen 2 och 18 thermidor (20 juli och 5 aug. 1795) framlade han sina konstitutionella åsikter. Han konstruerar här fram i skisserad form ett högeligen sinnrikt system af författningsorgan, en styrande makt, bestående af ett sjumannakollegium, samt två representativa församlingar, en föreslående (tribunatet) och en beslutande (legislativa kåren), bildande tillsammans så att säga en konstitutionell maskin, där kuggarna och hjulen äro afpassade att befordra den mekaniska omgång (mécanisme circulaire), hvars organiserande enligt S. är kärnan i hvarje författningsproblem. Hörnstenen i hans konstitutionsbyggnad, hans originella uppfinning, är emellertid inrättandet af en särskild kontrollerande institution, kallad den konstitutionella juryn (la jurie constitutionnaire), sammansatt af 108 medlemmar, med uppgift att öfvervaka och reglera de ofvannämnda statsorganen i deras verksamhet och därmed garantera hela författningens bestånd. Till sin missräkning såg dock S. denna plan förkastad af konventets majoritet, och han måste vänta ännu i fyra år, innan den blef verklighet. Han afböjde medlemskap i direktorialregeringen och likaså den därefter erbjudna posten som utrikesminister, men mottog val som deputerad i "de femhundrades råd". Trots sin tillbakadragenhet blef han 12 april 1797 föremål för ett misslyckadt attentat af abbé Poule. I juni 1798 afgick han som ambassadör till Berlin och ådagalade i denna egenskap betydande diplomatisk begåfning. I maj 1799 inträdde han i direktoriet och
Källa: Project Runeberg ·
