Sida 217
Siffra
blef kort därpå dess president. Genom statskuppen 9 brumaire år VIII (9 nov. 1799), i hvars förberedelser S. tog synnerligen verksam del, hoppades han få tillfälle att genomföra sina länge närda författningsplaner. Det af honom i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de redan 1795 framlagda riktlinjerna författade utkastet till ny konstitution utgör äfven grundstommen i den kort därpå utfärdade konsularförfattningen, om ock denna företer olikhet i en väsentlig punkt i följd af ingripande af Bonaparte, för hvilken S. banat vägen till makten. S:s politiska roll var därefter i stort sedt utspelad. Han erhöll den höga, men hufvudsakligen dekorativa värdigheten som president i senaten och mottog i nationalbelöning den stora statsdomänen Crosne. 1804 valdes han till led. af Franska akad. Han blef grefve under kejsardömet och pär under de "hundra dagarna". Efter Bourbonernas återkomst, 1815, måste han som konungamördare gå i landsflykt och återvände ej till Frankrike förrän efter julirevolutionen 1830. - S. var ej en handlingens man, och hans ärelystnad sträckte sig knappast till att spela rollen af ledande politiker. Hans betydelse ligger egentligen på den politiska spekulationens område, och icke utan skäl kan han betecknas som revolutionens främste teoretiker. Den "geometriska esprit", som var utmärkande för Frankrikes revolutionära författningskonstruktörer, var hos S. typiskt utvecklad, och i fullständig saknad af historiskt verklighetssinne arbetade han outtröttligt och skarpsinnigt på att lyckliggöra sitt fädernesland med den på ofelbara vetenskapliga grunder uppbyggda idealkonstitutionen. I sin spekulation har S. sökt göra syntesen af Rousseaus och Montesquieus läror. Med utgångspunkter såväl i den förres folksuveränitetsteori som i den senares maktfördelningslära skiljer han mellan den "konstituerande makten", för hvilken han skapar ett särskildt organ (den konstitutionella juryn, sedermera senaten), och de "konstituerade makterna", en distinktion, hvilken S. räknar som sin förnämsta och mest fruktbärande vetenskapliga upptäckt. Jfr E. Zweig, "Die lehre vom Pouvoir constituant" (1909). S:s inflytande sträckte sig äfven utom Frankrike. Sålunda ha hans läror, förmedlade genom A. G. Mörner (se d. o.), påverkat den politiska åskådningen hos 1809 års svenska grundlagstiftare. Biogr, af A. Neton (1901). A. B-tz.
Sif (isl. Sif), nord. myt., en asynja, Tors maka och genom honom moder till Trud. I ett föregående äktenskap var hon moder till guden Ull (se d. o.). Loke skar en gång af hennes hår, men tvangs af Tor att till ersättning skaffa henne ett af konstfärdiga dvärgar (se Ivalde) förfärdigadt, rikt böljande hår af guld. Ordet sif förekommer i plur. i betydelsen "släktskap", "frändskap". Th. W.*
Sifan, under Mingdynastien (1368-1643) kinesiskt namn på vissa folkstammar i västra Kina och östra Tibet, framför allt tanguterna (se d. o.). Det är i hufvudsak samma stammar, som under Handynastien benämndes Ho si si kün, under Tangdynastien Tang hiang och under Sung-dynastien Si hia. B. Kgn.
Sifanto [-fa'ntå]. Se Sifnos.
Sifeno. Se Sifnos.
Sifferskrift har i musiken vunnit mångfaldig användning. 1) I tabulaturen för luta, gitarr o. s. v. till utmärkande af greppen och därmed äfven tonerna. - 2) I generalbasen (urspr, den italienska orgeltabulatureu), till beteckning af ackordens intervall. - 3) I harmoniläran (romerska siffror), till beteckning af skalans tonsteg och deras treklanger (ett särskildt bruk af arabiska och romerska siffror gör H. Riemann i den nya ackord-beteckning, som han satt i st. f. generalbasen). - 4) I vissa elementära sångundervisningsmetoder (Souhaitty, J. J. Rousseau, Galin, Chevé, Jörgen Mailing), som förenklad ersättning för vår notskrift, i det alla försättningstecken (utom tillfälliga) äro aflägsnade och skalans tonsteg inom hvarje tonart betecknas med sitt ordningsnummer; således i C-dur: c = l, d = 2, e = 3 o. s. v., i A-dur: a = l, h = 2, ciss = 3 o. s. v. Denna tonskrift har visat sig praktisk i fråga om hastigt inlärande af enklare sånger, men oduglig för högre musikaliska uppgifter. - 5) Vid fingersättning, då för pianot i allmänhet 1 betyder tummen, 2 pekfingret o. s. v., hvaremot för stråk- och träinstrument (i England äfven för pianot) 1 betyder pekfingret, 2 långfingret o. s. v. - 6) I sina "fraseringseditioner" af pianoverk sätter H. Riemann siffror (l-8) under taktstrecken för att uppvisa periodbyggnadens fortskridning. A. L.*
Siffra kallas i vidsträcktare mening hvarje enkelt tecken, som används för att utmärka ett helt tal (jfr Taltecken); i inskränkt och vanlig mening förstår man med siffror de enkla romerska och arabiska taltecknen.
De romerska siffrorna äro till antalet sju, nämligen: I = 1, V = 5, X = 10, L = 50, C = 100, D = 500, M eller oo = 1,000. Medelst dessa siffror betecknas de öfriga talen genom tillämpning antingen af additionsprincipen ( i hvilket fall den mindre siffran sättes till höger om den större) eller subtraktionsprincipen (då förhållandet är omvändt). Så utmärkes t. ex. 25 medelst XXV och 90 medelst XC. Om de romerska siffrornas ursprung äro åsikterna delade; redan hos etruskerna förekomma taltecken liknande de gammalromerska, hvilka senare åter delvis likna de vanliga romerska siffrorna. Enligt Mommsen äro I, V, X urspr, afbildningar af finger, hand och dubbelhand samt de äldre formerna för L, C, M uppkomna genom förvrängning af grekiska bokstäfverna /, #, cp; enligt undersökningar af Zangenmeister (1887) har X uppkommit genom öfverkorsning af en etta och på samma sätt C genom två, M genom tre öfverkorsningar af en etta.
Hvad de arabiska siffrorna angår, äro dessa till antalet nio eller tio (om noll medräknas) och ha numera formen l, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 0. Genom dem betecknas de öfriga talen medelst positionsprincipen (jfr Positionsaritmetik) tillämpad i öfverensstämmelse med decimalsystemet. Om de arabiska siffrornas ursprung och sättet för deras införande i Europa ha många olika meningar framställts. Intill midtcn af 1600-talet antog man allmänt, att dessa siffror härrörde från araberna och från dem kommit till Europa. Emellertid upptäckte I. Vossius (1658) ett manuskript af den romerske författaren Boëthius' geometri, innehållande siffror, hvilka väsentligen öfverensstämde med d-
Källa: Project Runeberg ·
