Sida 93
Serenad
161
Serchio-Serenad
och bulgariskan den sydslaviska språkgruppen. De grekisk-ortodoxe serbern abegagna det af Vuk Ste-panovié Karadjic (se denne) reformerade cyrilliska skriftsystemet hvaremot de romersk-katolske kroaterna ha det latinska alfabetet enligt fonetiska principer (se Ga j), hvarvid man bl. a. liksom i tjechi-skan nyttjar diakritiska tecken, t. ex. c för ljudet tj, c för tsj, § för sj, z för franskt j-ljud, hvarjämte må anmärkas, att liksom i tjechiskan c uttalas ts och z som franskt z. Detta språk, för hvilket man förut haft benämningarna "illyriska" (jfr 111 y r i s m) eller "sydslaviskt" (jugoslavenski), men som numer kallas serbiska eller kroatiska, sönderfaller i tre hufvuddialekter, hvilkas gränser dock icke sammanfalla med de historisk-geografiska. Till grund för denna tredelning ligger den olika beteckningen för ordet hvad (fornsl. och ry. tjto). Den viktigaste dialekten är den s. k. étakavStina, som talas i Serbien, Bosnien. Hercegovina, Montenegro, större delen af Dalmatien, Slavonien och de serbiska språknejderna fr. o. m. Slavonien österut. CakavStina talas ännu på de dalmatiska öarna, men har i det närmaste försvunnit på det dalmatiska fastlandet, och kajkavstina, som talas i nordvästra Kroatien, bildar öfvergångslänken till sloveniska (där hvad heter kaj). Stakavstinan, det tongifvande serbokroatiska litteraturspråket, har tre underafdelningar, beroende på ändringar af det fornslaviska ljudet j e i vokalen jatj: den jekavska dialekten (t. ex. bijelo, "hvitt") förekommeri de södra landsändarna (Dalmatien, Hercegovina, Bosnien, Montenegro samt delar af Serbien och Kroatien). Den östra dialekten, ekavska (belo), talas i Syrmien, Backa, Banatet, Gamla Serbien och större delen af Serbien, och ikavskan (bilo) i västra Slavonien, f. d. Militärgränsen och Dalmatien ned till floden Narenta (Neretva). I sitt förhållande till det samslaviska urspråket och kyrkoslaviskan karakteriseras serbo-kroatiskan i fonetiskt afseende af följande drag: förlust af nasalljud och af de fornslaviska vokalerna z, u, y; vokalisering af l till o i slutet af en stafvelse (t. ex. Beograd i st. f. Belgrad), r stafvelsebildande vokal (t. ex. Srbija, Serbien) samt den ofvannämnda öfvergången af fornsl. jatj till je, e eller i. I början af ord bortfaller ofta h framför annan konsonant (t. ex. leb = hleb, bröd). Intet konsonantljud får betecknas med dubbla konsonanter. I formläran har språket förlorat all dualisbildning, men bibehållit fullständig deklination med sju kasus, bestämd och obestämd böjning för adj., de i öst- och västslaviska språken förlorade tempona imperfekt och aorist, bildning af ett nytt futurum samt genom analogibildning den gamla ändeisen -m i l pers. sing. presens utsträckt till alla verb. Språket har fyra betoningar: två korta (en skarp och en svag) samt två långa med stigande eller fallande tonhöjd. Bland grammatikaliska arbeten må nämnas: Leskien, "Grammatik der serbo-kroatischen sprache", I (1914), Resetar (1916, en serbisk och en kroatisk uppl.), Maretié, "Gramatika i stilistika kroatskoga ili srpskoga knjizevnog jezika" (1889), och Stojan Novakovic, "Srpska gramatika" (1902). Arbeten öfver accent och dialektologi: Leskien, "Untersuch-ungen iiber quantität un d betonung in den slavi-schen sprachen" I (1885, 1893); Broch, "Die dialekte des sudlichen Serbiens" (1903); Resetar (i "Schriften der Balkankommission" 1900, 1907) och
Tryckt den 13/ic 16
"Archiv fur slavische philologie" och Belic, "Dia-lekti istocne i juznje Srbije" (1905). Lexika: Vuk Step. Karadjic, "Lexicon serb.-germ.-latinum" (3:e uppl. 1898), Ivekovi6-Broz, "Rjecnik hrvat-skoga jezika" (I, II, 1901), och Popovic, "Wörter-buch der serbischen und deutschen sprache" (2 dlr, 1886, 1895). Sydslaviska akademiens stora ordbok, grundlagd i Agram 1880 af Danicié, har med 7 bd hittills fortskridit till bokstafven JV. H. A. (A-d J.)
Serchio [-kiå], fordom Auser, flod i Toscana, Italien, rinner upp i prov. Massa e Carrara, på de liguriska Apenninernas södra sluttning, samt flyter i sydlig hufvudriktning genom den vackra Garfagnanadalen, provinserna Lucca och Pisa. Efter att ha gjort en svängning mot n. faller S. ut i Liguriska hafvet n. om Arno, med hvilken flod den fordom förenade sig vid Pisa. Numera sammanbindas de båda vattendragen af en kanal. Längd 110 km. (J. F. N.)
Sercial, ett slags vin. Se Madeiravin.
Sercq [särk], ö. Se Sark.
Serdar (oriktigt Sirdar), pers., "högste befälhafvare", är inom turkiska armén under formen Serdar-i-ekrem ("den ädle S.") den titel, som motsvarar det västerländska "generalissimus", "général-en-chef". Alldeles likbetydande är sér-i-askér (l. séraskér), "armé-chef", som utgör den officiella titeln för krigsministern, hvilken enligt regeln är arméns högste befälhafvare. H. A.*
Serdobsk, kretsstad i ryska guv. Saratov, vid Chopers biflod Serdoba och en bibana till Rjazan-- Uralsk-banan. 7,381 inv. (1897). Spannmålshandel. (J. F. N.)
Seregno [-nja], stad i italienska prov. Milano, vid Milano--Como m. fl. järnvägar och medelst spårvägslinje förenadt med Milano. 14,989 inv. i hela kommunen (1911). Bomulls- och sidenindustri. J. F. N.
Serena, La, hufvudstad i chilenska prov. Coquimbo, vid floden Elqui, något ofvanför dess utlopp i Stilla hafvet. 17,111 inv. (1912). Staden, en af Chiles vackraste, är biskopssäte och har en praktfull katedral, seminarium, lyceum. Export af koppar från de närbelägna stora Lambertsska smältverken Herradura de Coquimbo samt silfver- och koboltmalmer öfver den 10 km. i s. v. liggande hamnen Puerto de Coquimbo, dit järnväg går. (J. F. N.)
Serenad (sp. serenāda, serenāta, af sere'no, aftondagg, klar natthimmel), "(privat) aftonmusik i fria luften", betecknar företrädesvis ett vare sig för sångstämmor eller instrument komponeradt musikstycke, som är afsedt att utföras nattetid, utanför en firad persons fönster. Redan trubaduren sjöng sålunda för sitt hjärtas dam, till ackompanjemang af sin mandolin. Redan på 1600-talet lär det ha varit sed, att studenterna i universitetsstäder i gryningen tågade genom gatorna och hyllade flickorna med sång. Senare bildades små instrumentalkörer, som hyrdes för samma ändamål. Detta blef fröet till uppkomsten af en särskild instrumental musikform, serenata eller cassazione, som spelade en viktig roll under 1700-talet samt i nyare tid med framgång återupptagits af Brahms och Volkmann m. fl. Detta slags serenad bildar ett mellanting mellan sviten och symfonien; den är lättare och mera konserterande
Källa: Project Runeberg ·
