Sida 407
Sjöberg, Erik (Vitalis)
Sjöartillerikåren-Sjöberg
776
sakligen af 28 cm, L/45 (internationell beteckning för pjäslängd i kalibermått) å "Sverige"-typens fartyg, 25 cm. L/42 å "Oden"-typen, 21 cm. L/44 å öfriga l:a kl. pansarbåtar; 15 cm. L/so å "Sverige" (se fig. 1), "Oscar II" och "Fylgia", 15 cm. L/44 å öfriga l:a kl. pansarbåtar utom "Odon"-typens, hvilkas medelsvåra artilleri utgöres af 12 cm. L/45, likasom torpedkryssarnas och några andra, äldre fartygs; 75 mm. och 57 mm. kanoner som lätt bestyckning å de större fartygen och som bestyckning å jagare och torpedbåtar.
Det nutida sjöartilleriets lavettage är alltid mer eller mindre intimt förenadt med den pjäs det uppbär. Kanonens rekyl hämmas i regel genom en eller flera med pjäs och lavettage förenade och med vätska fyllda rekylcylindrar, och pjäsen glider härvid ofta i en mbd lavettaget fast förenad rekylmantel (fig. 5); kanonens återförande i skottläge efter rekylen, den s. k. tillbordssättningen, sker merendels automatiskt; såväl höjd- som sidriktning kan försiggå när som helst ända intill skottlossningsögonblicket.
Om sjöartilleriets uppställning ombord se Pansarfartyg. Jfr f. ö. A r t i 11 e r i, B a k l a d d-ning, Granat l, Kanon, Kikarsikte, Krut, Lavettage, Projektil, Rekyl, R ek y Ih ä m n i n g sm e d e l, Rekylmantel, Riktmedel och Riktning. H. W-l.
Sjöartillerikåren. Se Marinregementet. Sjöartilleriregementet. Se Marinregementet.
Sjöassurans. Se Sjöförsäkring. Sjöbarometer. Se Barometer, sp. 967. Sjöbefaren, sjöv. Se Befaren. Sjöberg, Nils Lorens, skald, f. 4 dec. 1754 i Jönköping, d. 13 mars 1822 i Stockholm, intogs i trivialskolan 1768, blef student i Lund 1775, uppehöll sig genom konditioner vid akademien och kom, efter aflagd juridisk examen, 1781 till Stockholm. Han ingick som e. o. kanslist i Utrikesexpeditionen och som auskultant i Svea hofrätt. Efter att i vitterhetssällskapet Utile dulci 1782, 1783 och 1786 ha erhållit pris vann han Kellgrens vänskap och blef dennes medarbetare i "Stockholmsposten". I den återupplivade Vitterhetsakademien erhöll han 1786 belöning för en dikt öfver Stockholms försvar af Christina Gyllenstierna, och s. å. vann han i Svenska akad. stora priset för skaldestycket Gustaf Adolfs äntrade till regeringen. 1787 valdes han till led. af sistnämnda akademi (hans inträdestal där innehåller hufvuddragen af hans kritiska uppfattning), och därmed hade han i det närmaste utlupit sin litterära bana; mycket få äro hans vitterhetsstycken efter denna tid. 1796 utgaf han sina samlade dikter under titeln Skaldestycken (ny, med ett tiotal dikter tillökad uppl. 1820). Han utnämndes till expeditionssekreterare 1812. - S. var en torr och maklig natur, så godt som utan fantasi, men med redbar och enkel framställningsgåfva. Han tillhörde h. o. h. den fransk-akademiska riktningen, med särskild förkärlek för Rousseau, starkt patos emot fanatism i religionssaker, hetsig fördömelse af kriget och fältherrarna och mycket utpräglad fysiokratisk åskådning (Ode til jordbrukaren, en tidig representant af samma typ, som sedan finns hos Adlerbeth och Geijer). I företalet till diktsamlingen 1796 uttalade
han sig för en friare behandling af schemat i jambiska verser, hvilket orsakade ett skarpt svar af den gamle Gyllenborg 1798, och utdömde 1820 den metriska versen i svenskan. Se nekrolog öfver S. af Leopold (i dennes "Samlade skrifter", V) och S:s efterträdare Skjöldebrands "Minne" i "Sv. akad:s handl. ifrån år 1796" (X, 1826). A- LT- B- CR-nB.)
Sjöberg, Erik, skald (pseud. Vitalis), f. 14 jan. 1794 i Ludgo socken, Södermanland, d. 4 mars 1828 i Stockholm. Hans föräldrar, drängen Erik Ersson och Beata Sara Broling, dotter till en kyrkoherde, flyttade kort efter sonens födelse till Trosa, där fadern, som af sin födelseort tagit sig namnet Sjöberg, hade sin utkomst som arbetskarl. Medelst penningsammanskott af några intresserade personer blef det för gossen möjligt att vårterminen 1807 afgå till Strängnäs' trivialskola. 1809 blef han intagen på gymnasium, hvilket han hastigt lämnade 1814, af missnöje med en af dess lärare. S. å. blef han inskrifven som student vid Uppsala universitet. Redan som skolgosse nästan uteslutande hänvisad till sig själf och det ringa han kunde förtjäna genom att lämna undervisning åt yngre kamrater, måste han som student fortsätta sin informatorsverksamhet. Sedan han till-bragt vårterminen 1815 i Uppsala, upptogs hans tid uteslutande af konditioner, tills han i början af 1818 åter begaf sig till universitetet. Sedermera kvarstannade han där nästan oafbrutet t. o. m. hösten 1826, med otrolig sparsamhet lefvande af ej särdeles betydliga stipendier och det ännu obetydligare, som hans skrifter kunde inbringa. Hans tentamina till filosofiska graden afbrötos genom en blodstörtning i jan. 1824; dock förmådde han att med utmärkt heder fullborda sin examen s. å. och blef promoverad till filos, magister. Efter att förgäfves ha sökt en docentur kvarblef han likväl i Uppsala halftannat år, som enskild lärare. I början af 1827 begaf han sig till Stockholm, där han sysslade med öfversättningsarbeten (Washington Irving) och endast med största svårighet kunde dra sig fram. Sedan han till sist utan framgång sökt en skolmästarsyssla i Torsåkers socken i Gästrikland, måste han åter anta plats som hem-lärare. Som sådan afled han på Serafimerlasarettet.
Redan i tidiga år lärde Vitalis känna lifvets bitterhet under några af dess hårdare former-, fattigdom, närskyldas förakt, föranledt af moderns förbindelse, och sannolikt bristande hemfrid. Detta blef ej utan inflytande på utvecklingen af hans både kropp och själ: hans sjuklighet och hans svårmod grundlades härmed. Redan som gymnasist hade han bland kamraterna ett stort namn för sina poetiska anlag. De flesta af sina poetiska lörsök från denna tid, såväl som från den första studenttiden, förstörde han. De tidigaste bevarade dikterna af hans hand är den samling,
Källa: Project Runeberg ·
